Julia Armfield, inläst av Robyn Holdaway & Annabel Baldwin
6 h 7 min. Picador 2022 (2022)
Bland skräckfantaster och rollspelare (i synnerhet) finns det ett rent mytologiskt skimmer bakom den brittiske författaren H. P. Lovecraft och hans berättelser om de uråldriga vidundren som lurar just bortom räckhåll. De gånger jag gått till källan har jag tyvärr aldrig fastnat, men ofta ställt mig frågan hur moderna romaner i Lovecrafts anda skulle kunna te sig. Ett svar skulle kunna vara den (också) brittiska författaren Julia Armfields (f. 1990) roman Our Wives under the Sea.
Författaren Miri är gift med djuphavsforskaren Leah och även om Miri är van att hennes fru är borta på långa expeditioner är det något märkligt med just denna resa. Leah kommer inte hem, inte direkt, och när Miri försöker få svar från uppdragsgivaren står inga att finna. När Leah till slut kommer tillbaka är det med svåra smärtor som snart övergår i märkliga, långsamma förvandlingar när hon tycks bli ett med vattnet.
Berättelsen växlar mellan Miri och hennes bearbetning av att Leah kom tillbaka på något vis, men ändå inte alls, och Leah som tillsammans med besättningsmedlemmarna försöker överleva och förstå vad som händer när u-båten sjunker på flera tusen meters djup utan varken slutpunkt eller räddning i sikte. Den senare situationen är, trots överväldigande tecken på motsatsen, inte den mer klaustrofobiska av de två. För Miri är finns inga svar, varken från Leah eller från uppdragsgivnarna, och ingenting i den förvandling Leah genomgår är begripligt, ändå är hon i en situation hon inte kan ta sig ur när Leah snart inte lämnar badkaret under annat än tvång.
Någonting hände där i djupet och skräckstämningen, som inte är av det spektakulära eller gastkramande slaget, får man sig till del mellan raderna, långt i från det explicita som Lovecraft skrivit om. Det gillar jag klart bättre.