Nu är det mer eller mindre klart: Inom tre månader så har jag bytt bostad. Det känns konstigt men bra. Jag har det senaste året bott tillsammans med en kompis och det har för det mesta fungerat bra, men i våras tog han sin examen vilket förstås är en stor förändring för honom och som även påverkar mig. Samtidigt fick jag ett högst osäkert men för mig hoppfullt erbjudande om att kanske få flytta in i en annan kompis (mer eller mindre perfekta) lägenhet när han flyttar ut. Jag tänkte att det var för bra för att tackas nej till och så var bollen i rullning. I dagarna sade min kompis upp den här lägenheten och det finns… *trumvirvel* …Ingen återvändå.
Trots att jag inte vet om det blir som jag hoppas så känns det bra, när allt är färdigt blir det förhoppningsvis lugnare för mig.
Samtidigt har den här sommaren, och kanske främst de här senaste dagarna, gjort att suget efter Norrköping blivit allt större. Linköping är på intet sätt dåligt, men Norrköping känns ändå alltid som hemma. Jag har dock minst tre års utbildning här, vilket gör att jag kommer stanna i Linköping under den tiden. Däremot kommer jag fortsätta åka hem till Norrköping så ofta jag kan. Tänk vad bra det vore om jag kunde flytta alla människor jag bryr mig om och vill vara med till samma ställe. Jag låter barnslig, men jag vill inte välja, inte vara mer än ett knäpp med fingret från de jag vill vara med, oavsett vem det är.
Men å andra sidan, det är inte så långt, det var en av anledningarna till varför jag ville till Linköping från början.
Allting känns nästan bra.