Originaltitel: Benny & Joon
Regissör: Jeremiah S. Chechik
Manus: Barry Berman och Lesley McNeil
Språk: Engelska
Land: USA
År: 1993
Längd: 98 minuter
Jag måste erkänna att jag inte hade hört talas om Johnny Depp-filmen Benny & Joon när jag fick rådet att se den. Ett mycket bra råd.
Benny (Aidan Quinn) ägnar i stort sett all sin tid med att mecka med bilar eller ta hand om hans psykiskt sjuka syster Joon (Mary Stuart Masterson). När hemtjänstpersonalen börjar ta slut för att Joon jagar iväg dem får Benny söka hjälp på andra ställen. Han låter Joon vara med sina pokerkompisar och de lär henne spela, insatserna är dock inte pengar utan tjänster. Joon förlorar och tvingas ta hand om en av pokerspelarnas excentriska kusin, Sam (Johnny Depp), och han och Joon kommer väldigt bra överens.
Handlingen bjuder på en oerhört bra blandning av humor, allvar, glädje och sorg. Inte som en jämn smet utan snarare som en berg-och-dalbana. Jag kom på mig med att skratta högt ena stunden för att i nästa gråta en tår. Det känns väldigt äkta, jag gillar det verkligen.
Benny & Joon bjuder på bland det bästa skådespeleriet jag sett i en film. Johnny Depp är som vanligt fenomenal. Att spela psykiskt sjuk kan inte vara helt lätt, men Mary Stuart Masterson gör det genuint och med en otrolig glädje och Aidan Quinn som den beskyddande brodern är även han utöver det vanliga. Det är nog tur det, för en film som Benny & Joon kräver sina skådespelare. Det handlar mycket om karaktärerna och de etableras väldigt bra.
Om skådespelarna bara ”haft tur” eller om regissören Jeremiah S. Chechik är ett geni är svårt att säga, men förutom att skådespelarna är bra så är filmen väldigt snyggt gjord och för tankarna till Tim Burton. Välgjort, med snygga detaljer.
Benny & Joon är en alltigenom underbar film, allt från handlingen till skådespelarna är perfekt. Jag är imponerad och tycker verkligen att alla ska göra som jag och följa rådet att se den.