Venezuelas president Hugo Chávez upphör aldrig att förvåna mig. På DN.se kan man läsa om hur Chávez vrider tiden tillbaka. Nyheten handlar om hur han fått för sig att de Venezuelanska(?) skolbarnen ska slippa behöva gå upp innan det blivit ljust ute och därför vill vrida Venezuelas officiella tid en halvtimme bakåt. Det är visserligen hedervärt att ge barnen den ynnesten men frågan är om det är rätt sätt. Eller egentligen är inte det frågan heller, egentligen handlar det bara om hur långt Hugo Chávez excentrism kan gå.
Han ska enligt uppgift ha sagt ”Jag struntar i om de kallar mig tokig, den nya tiden ska införas, de får kalla mig vad de vill” och nog kommer jag kalla honom tokig, men jag är inte säker på om det är i en bra eller en dålig bemärkelse. Jag har för lite på fötterna för att ge något ordentligt omdöme om Chávez politik och person, men uppenbarligen har han vissa bångstyriga drag som gör honom till en världspolitikens punkare, en snubbe man alltid kan lita på kommer med ”lösningar” som är långt utanför lådan och som de flesta med sina sinnens full bruk i behåll skulle hålla för sanslösa.
Om den till synes slumpmässiga politiken är bra för Venezuela är svårt att sia i, och visst ska man vidta vissa försiktighetsåtgärder innan man hyllar honom förbehållslöst, men jag kan inte låta bli att charmas av honom (även om jag nog inte gärna skulle vilja bo i ett land han styr). Han är svår att ta seriöst, men jag tvivlar inte en sekund på att han gör det han tror är bäst. Nyckelordet är ”tror”.
Fotnot: Jag hoppas jag gjort klart att jag inte stöder allt han står för, bara att jag finner honom underhållande. Jag tänker inte försvara honom, ej eller beskylla honom.