Lucie Rico, i översättning av Anna Mezey, omslag formgett av Thomas Alm
225 s. Rámus 2024
I original på franska Le Chant du poulet sous vide (2020)
Jag har sagt det förr och kommer nog säga det igen, somliga böcker har titlar och/eller omslag som i princip är oemotståndliga. En sådan bok är Kycklingoratoriet av franska författaren Lucie Rico (f. 1988). I somliga fall levererar också dessa initiala impulser en läsupplevelse utöver det vanliga. Även detta gäller här.
När Paules mamma dör får hon ärva en liten kycklinggård någonstans i franska Pyrenéerna. För en stadsbo och vegetarian som Paule faller det sig inte helt naturligt, men hon tar sin mammas sista önskan, att dottern ska slakta tuppen Théodore, på allvar och åker tillbaka. Väl på sin barndoms gård känner hon hur djurens grepp om henne blir allt tätare och hon börjar skriva små biografier om kycklingarna hon slaktar och säljer, något som, ska det visa sig, blir en försäljningssuccé, för vem vill inte veta namnet på djuret man stoppar i sin mun? Samtidigt blir hennes plats i den lilla byn där hon säljer sina kycklingar allt mer ifrågasatt.
Paule bryter upp från allt, startar omedvetet om och det framstår snart tydligt att den sorg som hon burit på sedan långt innan mammans död nu får god jordmån att blomstra och det är kycklingarna som är glädjen och meningen i livet. Utifrån kommer andra som ser vad Paule gör men utan att förstå varför. Affärsmannen vill göra business av Paules biografier, pojkvännen vill laga allt som är trasigt eller kanske bygga nytt utan att se över om grunden håller. Rico visar genom berättelsen hur de andras initiativ hela tiden trumfar den som bara vill få vara i fred med sina känslor ett tag. Kanske är det satir, emellanåt glimrande svart och absurdistisk humor på ett sätt som för tankarna till exempelvis Lina Wolff. De skildrar, vill jag mena, ett psykologiskt djup i en grund värld. Inte minst blir kycklingarnas personligheter och egenheter en fin kontrast mot allt det oförlåtande runt omkring.
Nu är Kycklingoratoriet ett alldeles utmärkt namn på en bok, men hade det här varit berättelse innanför pärmarna på nobelprisbelönade Han Kangs Vegetarianen (2007) hade allt med den känts mycket rimligare. Här är vegetarianen en person vars val negligeras, de är inte viktiga, de är inte marknadsmässiga. Finns det i omvärlden plats för tanken att inte äta djur (men ändå vilja hålla i kniven)? Rico har här ett anslag som talar direkt till mig och Kycklingoratoriet är fint balanserad mellan svart humor och skörhet.