Tracy K. Smith, omslag formgett av Kyle G. Hunter
74 s. Graywolf Press 2011 (2011)
Det finns förstås flera exempel på science fiction-anstruken poesi, inte minst Aniara (1956), men de jag sett har alla ett anslag som ligger närmare epiken. Den pulitzerprisbelönade Life on Mars av amerikanska poeten Tracy K. Smith (f. 1972) är något annat, mer lågmält, på många sätt mindre distanserat.
Life on Mars beskrivs som en elegi över Smiths döda pappa som jobbade med Hubble-teleskopet, ett samband som inte bara fått henne att tänka i galaktiska dimensioner så snart hennes pappa kommer på tal, enligt henne själv, utan som också gör, upplever jag, att en människa, som representant för många, får en given plats i universum. Och att samma universum och det som det har att erbjuda vävs samman, obönhörligt, med minnet av hennes far. Det gör att Life on Mars med sitt fokus på universum inte är allomfattande, vad som i stället ryms är populärkulturella samtidspolitiska referenser som i säkert fler fall än vad jag förstår går utanför mina referensramar. Att David Bowie spelar en stor roll, liksom det dödliga våldet som är präglat av rasism.
Samtidigt finns det både existentiella och universella perspektiv i Smiths poesi och de hundöron jag vek, ser jag nu, handlar mer om kärlek, relationer, saknad och sorg. Som första versen i titeldikten:
Tina says what if dark matter is like the space between people
When what holds them together isn’t exactly love, and I think
That sounds right—how strong the pull can be, as if something
That knows better won’t let you drift apart so easily, and how
Small and heavy you feel, stuck there spinning in place.Anita feels it now as a tug toward the phone, though she knows
The ear at the other end isn’t there anymore. She’ll beat her head
Against the rungs of her room till it splits, and the static that seeps out
Will lull her to sleep, where she’ll dream of him walking just ahead
Beside a woman whose mouth spills O after O of operatic laughter.But Tina isn’t talking about men and women, what starts in our bodies
And then pushes out toward anywhere once the joy of it disappears.
She means families. How two sisters, say, can stop knowing one another,
Stop hearing the same language, scalding themselves on something
Every time they try to touch. What lives beside us passing for air?
Eller ”Song”:
I think of your hands all those years ago
Learning to maneuver a pencil, or struggling
To fasten a coat. The hands you’d sit on in class,
The nails you chewed absently. The clumsy authority
With which they’d sail to the air when they knew
You knew the answer. I think of them lying empty
At night, of the fingers wrangling something
From your nose, or buried in the cave of your ear.
All the things they did cautiously, pointedly,
Obedient to the suddenest whim. Their shames.
How they failed. What they won’t forget year after year.
Or now. Resting on the wheel or the edge of your knee.
I am trying to decide what they feel when they wake up
And discover my body is near. Before touch.
Pushing off the ledge of the easy quiet dancing between us.
Det är en poesi som rimmar väl med mig och mitt diktläsningstemperament. Det får gärna vara stort eller argt eller kärleksfullt eller sorgset eller existentiellt men det finns ett utrymme mellan det alltför tillrättalagda och det alltför ofiltrerade som jag trivs bäst i och där upplever jag att Life on Mars hamnar.