Originaltitel: Juno
Regissör: Jason Reitman
Manus: Diablo Cody
Språk: Engelska
Land: USA, Kanada och Ungern
År: 2007
Längd: 96 minuter
Juno var en för mig okänd film innan jag såg nomineringarna till Oscarsstatyetter. Det kändes inte som en typisk Oscarsfilm och det gjorde mig nyfiken.
Juno (Ellen Page) är en 16-årig tjej som råkar bli gravid efter en ”mysig stund” med bästa killkompisen (Michael Cera). Hon överväger en kort stund abort men väljer till sist att försöka adoptera bort barnet till den perfekta familjen, Hon hittar Mark (Jason Bateman) och Vanessa (Jennifer Garner) i en annons och allting verkar gå som smort. Dessutom är Mark rätt schysst…
Förmodligen rubriceras Juno som en dramakomedi och det tycker jag stämmer. På många sätt liknar den en av mina favoritfilmer, Garden State, i humor, dialog och drama. Det gör förstås att Juno faller mig i smaken.
Musiken och utseendet är två saker som jag tycker sticker ut (precis som det gör i Garden State). Musiken är verkligen bra och passar oroväckande bra in i filmen, handlingen och huvudpersonen. Utseendet är lite independent (med allt vad det kan innebära) och känns långt från Oscarsgalor och Hollywood. Trevligt värre!
Skådespelarna är även de ett stort utropstecken. Ellen Page gör titelfiguren väldigt bra och levande. Hon känns naturlig i en roll som lätt skulle kunna bli tillgjord. Framförallt är det Jason Bateman och Jennifer Garner som imponerar. Kanske är det för att jag inte hyser särskilt stark tilltro till dem i vanliga fall. Och sen är förstås Allison Janney alltid bra.
Sammanfattningsvis är Juno riktigt, riktigt bra. Att det talas om Oscarsutnämningar känns uppfriskande och filmen skulle förtjäna det. Humor, värme och medkänsla är tre ord som är nära knutna till Juno.