Günter Grass, i översättning av Nils Holmberg
496 s. Albert Bonniers förlag 1999
I original på tyska Die Blechtrommel (1959)
Den tyska författaren och nobelprismottagaren Günter Grass (1927—2015) har för mig framstått som en person med nästan onåbar aura, både hans litteratur och som den tyska efterkrigstidens dåliga samvete som engagerades i Waffen-SS som tonåring. Vilken roll han där spelade och hur många kulor han avlossade eller inte är knappast klargjort, men som aktiv röst i samhällsdebatten har sympatierna visat sig ligga annorstädes. Blecktrumman som blev Grass internationella genombrott är ett mastigt verk vars trumslagande huvudperson traderats genom kulturell osmos så till den grad att det inte är omöjligt att fler känner till honom än boken i sig.
Oskar är berättaren som benämner sig själv i ömsom första, ömsom tredje person och inget lämnas oberättat när han med sin blecktrummas hjälp minns sådants som hände innan han föddes, för varje berättelse med självaktning måste börja åtminstone två generationer innan dess huvudperson föds, så någonstans i en potatisåker i närheten av Gdansk gömmer kvinnan som kom att bli Oskars mormor mannen som kom att bli Oskars morfar under sina fyra lager kjolar. Hans mamma Agnes lever sitt liv i ett outtalat polyförhållande och Oskar vet inte om det är Jan eller Alfred som är hans egentliga pappa, men i gränslandet mellan Polen och Tyskland som snart ska komma att känna på kriget är det inte helt uppenbart vad man behöver i en far. Dessutom har Oskar efter en olycka stannat i växten, blott 94 centimeter lång blir han, hans trumma och hans genom glas skärande röst en kuriositet som tar honom med på såväl geografiska som sociala resor.
Att Grass har en trollbindande fabulationsförmåga står tydligt från första stund, svärta och överdrifter varvas med rena virrigheter i ett tempo som gör att jag som läsare får torka svetten ur pannan. Visst släktskap med den magiska realismen finns här definitivt, men huruvida det är en följd av den djupt opålitliga berättaren eller de faktiska sakförhållandena inom romanen låter jag vara osagt. Svängarna är kraftiga och Oskars svada är utan fästpunkter annat än i, möjligen, trumman. Och ja, inledningsvis är Blecktrumman charmerande knasig och jag undrar stilla varför jag inte läst den tidigare, men allt vad det lider känner jag också att yvigheten inte håller för nära 500 sidor.
Om jag dristar mig till ett snitt är Blecktrumman typiskt medel, men om den började som en fullträff är jag mot slutet av läsningen rejält trött på berättaren och hans förhavanden (tillika bristen på konsekvenser av hans handlande). Slutsatsen blir att Blecktrumman nog är roligare än bra och att man gott kan börja läsa den, men så snart man börjar ledsna kan man lägga undan den utan att missa något väsentligt, oavsett om det är efter 400 eller 50 sidor.