Blandine Le Callet & Nancy Peña (ill.), i översättning av Montana Kane
320 s. Dark Horse Books 2024
I original på franska Médée (2013—2019)
Berättelsen om Medea var gammal redan när den grekiske dramatikern Euripides gjorde pjäs av den på 400-talet f.v.t och något i den har fått oss att återberätta den om och om igen. För mig har Maria Callas sammanbitna tolkning i Pier Paolo Pasolinis regi gjort ett outplånligt intryck, men franska serieskaparna Blandine Le Callet (f. 1969) och Nancy Peña (f. 1979) har i sin serieroman Medea fångat allt det tidlösa som ryms inom historiens ramar.
Som kung Aietes dotter är det synbart inget som fattas Medea, i det prunkande Kolchis leker hon med sina systersöner alltmedan kungen önskar sig en son mycket bättre än Absyrtus vars förmåga att en dag ärva tronen ifrågasätts, inte minst av Aietes. Alltmedan åren går blir Medea allt mer bevandrad inom vetenskap och läkedomskonst vilket för den okunniga mycket väl kan se ut som trolldom. Det ger henne makt att förändra historien, men gör henne också till mottaglig för både andras anklagelser, rädslor och bojor. När Jason kommer för att hämta det gyllene skinnet blir det tydligt att en duglig kvinna aldrig kommer nå samma status som en skrävlande man och de myter han väver kring sig.
Medea-figuren har alltid burit en stark kraft, en som främst rört sig om individualism och att följa sina egna vägar, men som kvinna i en patriarkal värld har hon ändå också tolkats som en feministisk förgrundsfigur (de gånger hon inte bara beskrivits som ett barnamördande monster). En som tyngs av sina val och vägrar avstå ansvar. Serieromanen Medea fångar också detta mycket väl. Upphovspersonerna balanserar Medeas känslostämningar och bevekelsegrunder på ett sätt som får läsaren att känna sympati, om än inte villkorslös sådan.
Som serie utnyttjar de mediet till fullo. Bilderna är visserligen anakronistiska på ett vi som säkert får en och annan historiskt lagd att väta hosorna. De partierna som visar den åldrade Medea delar palett med grekiska amforor, de där hon är som mest härjad går i helvetets röda. Både tempo och stämning förs fram med stor precision och på det hela taget är Medea en av de finare moderna tolkningarna av gamla myter som jag kommer på, på rak arm.