Stig Dagerman, omslag formgett av Håkan Liljemärker
154 s. Norstedts 2010 (1947)
Blott 23 år gammal skickas författaren Stig Dagerman (1923—1954) 1946 av Expressen till ett Tyskland i ruiner efter andra världskriget. Till skillnad från journalisterna behöver han inte hålla sig väl med någon utan kan ofiltrerat rapportera det han ser och om dem han möter. Resultatet blir en artikelserie som sedermera ges ut samlad under titeln Tysk höst. Det är ett hemsökande aktuellt verk vars grundläggande fråga fortfarande är mer än relevant: Hur ska vi fortsätta leva fast vi hatat och gjort varandra illa, sörjt och tagit skada för flera livstider?
Tyskland 1946 präglas av fattigdom och nöd. Självförvållat, kanske, men ändå, som Dagerman konstaterar, ingen bra grogrund för demokratisk fostran. Befolkningen förnedrades efter första världskriget och igen efter andra och trots de allierades och Sovjetunionens uppdelning var det ingen som var direkt intresserad av att hjälpa tyskarna på fötter. Vad spelar det för roll om det tar tre eller trettio år, ska någon ha uttryckt. Dagerman pratar med de tyskar som hamnat i kläm när avnazifieringen påbörjades men de antinazistiska krafterna i landet inte direkt gavs möjlighet att bidra till landets omstöpning. I stället, ser Dagerman, fiskade Socialdemokraterna i nationalistiska vatten för att locka dem vars åsikter la grunden till ett maktövertagande för nazisterna många år tidigare.
Det är en observant och modig författare som håller i pennan, medmänsklig på ett närmast provocerande vis. Han ägnar väldigt lite energi åt det som hänt, nämner inte Förintelsen och all den förstörelse som nazisterna släppte lös i några vidare ordalag, å andra sidan är han inte direkt sentimental utan fokuserar på sakförhållandet. Tydligt är att den fred som nu ingåtts hållit mindre än vad somliga hade hoppats. Och här ser vi parallellerna till dagens konflikter i tydlig dager. När Bashar al-Assad äntligen störtats i Syrien och en skör fred utropats kretsar grannländer som hökar för att slå klorna i det göttaste bitarna, utan att ta större hänsyn till de positiva krafter som alltjämt finns i landet. Och vad händer den dagen Ryssland förlorar sitt meningslösa anfallskrig i Ukraina? Vilka motkrafter släpps lös? Och vad ska vi göra för att kunna gå vidare? Vad är en rimlig hämnd, vad är en rimlig nivå av förnedring när räkenskaperna ska balanseras? Jag vet inte och det gör inte Dagerman heller, men det gör att Tysk höst kan bidra till en bättre och större samtal om sådana här frågor.
Jag vet åtminstone att jag som läsare fängslas av Dagermans redogörelse så till den grad att jag läste pärm till pärm mer eller mindre i en sittning, och att jag vill ta med mig någon del av Tysk höst in i framtiden, inte för att ursäkta förövare, men för att minnas att vi lever i en komplex värld med intrikata förhållanden där reflexer och instinkter kanske inte alltid ger de svar vi behöver. En konflikt måste få ett slut, inte bara en paus. Annars kommer vi aldrig röra oss framåt tillsammans.