Rachel Kushner
71 s. Karma Books 2021 (2021)
”Du borde läsa något av Rachel Kushner (f. 1968)”, har jag upprepade gånger sagt till mig själv, men varje gång jag närmat mig The Flamethrowers (2013) har något annat kommit emellan. Av en slump, om det finns något sådant, när jag plockade reserverade böcker dök The Mayor of Leipzig upp på listan. Kanske hade jag hunnit läsa den lite snabbt innan jag skickade iväg den men jag hade annat som kom emellan, men när den väl fann sin väg tillbaka till mig hade jag inte längre några ursäkter.
The Mayor of Leipzig är nog mer av en novell än en roman, egentligen, och börjar i Köln oavsett vad titeln säger (jo, detta är en parafras av inledningen, och hela berättelsen finns generöst att läsa via Lithub: ”The Mayor of Leipzig”, 2020-12-09). Berättaren är inte Kushner, tydligen, men hon känner Kushner och har sina indvändningar kring hennes bevekelsegrunder. Med det sagt är det här inte en berättelse för dem som blir matta av metafiktion, för av den varan är det en hel del. Men det är inte där vi börjar. Berättaren är i stället en konstnär som flugit till Tyskland för att diskutera en utställning med en gallerist och redogör för sina dagar i landet. Bland annat om en föreläsning av konstnären Michael Krebber (som existerar utanför berättelsen, försäkrar berättaren, vilket jag också slutit mig till på egen hand, för: källkritik). Han visar upp taffliga foton på taffliga målningar och någonstans här finns en diskussion kring vilka som har möjligheten och medlen att vara taffliga och ändå göra sig ett namn.
Överlag är The Mayor of Leipzig en historia som rör sig kring skapandets förutsättningar på ett lättsamt sätt och jag känner att jag har väldigt lätt att tycka om den opålitliga berättaren i hennes opålitliga samtid i vilken det är tillåtet att presentera den typen av förvirrade narrativ, där det snarare är ett tecken på god hantverksförmåga än att dra fördel av att ingen vill peka ut hur medioker kejsaren är. Kushners monolog känns mer som en dialog där jag som läsare har alla möjligheter att invända, ta pauser för att söka efter några av de namn som förekommer (i verkligheten också) och konstatera att jag inte tänkt på något på ett visst sätt. Det är rörigt och välkomnande och en stil som jag sympatiserar med och som tveklöst får mig sugen att se till att inget kommer mellan mig och Kushners romaner i fortsättningen.