Originaltitel: Candide, ou l’Optimisme
Författare: Francois Voltaire
Översättare: David Sprengel
Utgivningsår: 1759
Tryckår: 1997
Originalspråk: Franska
Sidantal: 124
Förlag: Klassikerförlaget Steniq AB
ISBN: 978-91-8868-046-4
Candide är Francois Voltaires klassiska satir från mitten av 1700-talet. Det är förstås svårt att i efterhand uppskatta satiren i boken, men det visar sig att det finns andra glädjeämnen i den tunna lilla boken om Candide.
Ynglingen Candide bor på ett slott i Westfalen som tillhör baron von Thunder-ten-Tronckh och är en ivrig elev hos Pangloss, filosofen som påstår att vi lever i den bästa av alla tänkbara världar. Men vid ett tillfälle tvingas Candide ifrån slottets trygga liv, och vad värre är: han tvingas ifrån sin kära Kunigunda! Flykten tar honom med på en resa runt hela gjorde, han stannar i Bulgarien, El Dorado, Konstantinopel, Frankrike, Portugal, Buenos Aires och många fler platser. Resan är slumpfylld och visar medgång ibland men övervägande gånger är det ren motgång. Trots det behåller Candide sin mästares attityd att vi lever i den bästa av alla tänkbara världar. Åtminstone ett tag.
Om man bortser från satiren, det är ganska lätt för historien är märklig och fantastisk alldeles oavsett om den finns eller ej, så får vi en märklig resa berättad för oss. Folk dör och återuppstår och det hela är snudd på drömlikt. Jag blir inspirerad att skriva en modern variant av candide, för de saker som inte är helt hundra skulle gå att fila till och göra bra.
Och det som inte är bra är att språket från och till kan vara lite tradigt. Visserligen är det en modern översättning, men språket är ändå en produkt av sin tid. De essäliknande kapitlen skulle kunnat ha varit mer utförliga, för till Candides äventyr läggs knappt några detaljer alls.
Jag erkänner villigt att jag gillar Candide och med tanke på dess ringa längd bör man läsa den, om inte annat för den litteraturhistoria som verket faktiskt är.