Originaltitel: Little Miss Sunshine
Regissör: Jonathan Dayton och Valerie Faris
Manus: Michael Arndt
Språk: Engelska
Land: USA
År: 2006
Längd: 101 minuter
Little Miss Sunshine handlar om en familj som är övertygad om att dottern Olive (Abigail Breslin) kan ta sig till finalen i en skönhetstävling. Tillsammans åker de i en Volkswagenbuss till Californien där tävlingen äger rum. Problemet är att familjen är något dysfunktionell, varje medlem på sitt egna lilla sätt.
Olive är sju år och har tränat in sitt farfars program för att bli skönhetsmiss. Pappan Richard (Greg Kinnear) försöker förgäves sälja sitt självhjälpsprogram. Mamman Sheryl (Toni Collette) är en kedjerökare som anser att ett ordentligt mål mat är en hink kycklinglår. Richards pappa (Alan Arkin) skickades iväg från äldrehemmet för att han brukade kokain på daglig basis. Olives bror Dwayne (Paul Dano) vägrar prata innan hans dröm att bli stridpilot gått i uppfyllelse. Sheryls bror Frank (Steve Carrell) är en litteraturlärare som försökt ta sitt liv eftersom han blev nobbad av en av sina manliga studenter.
I manusväg kan Little Miss Sunshine vara bland det bästa jag sett. I avdelningen svart humor finns det ingen motsvarighet. Jag skrattade hejdlöst större delen av filmen för absurditeterna, som man egentligen borde förfasas över, avlöser varandra i en strid ström. Dialogen och karaktärerna är helt enkelt makalöst bra.
Det var länge sedan jag såg en film där jag imponerades över en barnskådespelare, men Abigail Breslin gör Olive med sådan självklarhet att man undrar om hon inte är likadan på riktigt. Alla som spelar familjemedlemmarna gör utmärkta insatser och bidrar till att Little Miss Sunshine är som den är.
Den enkla slutsatsen är att alla måste (ja, med eftertryck) se Little Miss Sunshine. Inga men! Å andra sidan tror jag filmen passar mig extremt bra, men jag hoppas ändå att alla ska gilla den på samma sätt som jag gör.