Originaltitel: The Pianist
Regissör: Roman Polanski
Manus: Wladyslaw Szpilman och Ronald Harwood
Språk: Engelska, tyska och ryska
Land: Frankrike, Tyskland, Storbritannien och Polen
År: 2002
Längd: 150 minuter
Wladyslaw Szpilman (Adrien Brody) var en gudabenådad pianist. Åtminstone fram till andra världskriget, därefter blev livet en kamp som han var tvungen att vinna. Placerad i ghettot i Warzawa kämpar han febrilt för att en dag få spela piano igen.
Återigen handlar det om en film baserad på en sann historia och ännu ett fantastiskt människoöde från andra världskriget. Främst anledningen till att man inte suckar, himlar med ögonen och säger ”det här har jag sett förr” är för att det är så väldigt mycket bättre än det man sett förr. Jag tror att om Wladyslaw Szpilman fått se filmen så hade han känt igen sig. Förmodligen både med sorg, fasa och glädje.
The Pianist har en av de mest effektfulla scenerna jag någonsin sett. För er som inte vill få det avslöjat för er finns möjligheten att börja läsa nästa stycke direkt. Vid ett tillfälle göms han i en lägenhet där det står en piano, han uppmanas att vara knäpptyst – för sin egen skull. När hans samariter har gått fäller han upp pianolocket, sätter sig till rätta och spelar ett pampigt pianostycke. I luften. Fenomenalt häftigt och jättesvårt att återberätta rättvist.
Adrien Brody är jätteduktig i huvudrollen. Han balanserar med stor precision mellan ångest och kämpaglöd, undergivenhet och hoppfullhet. Visst lider filmen av samma sak som alla engelska filmer som utspelar sig i andra länder: varför pratar de engelska? Det är inte så farligt, men det går att störa sig lite på det.
The Pianist är, med Schindler’s list undantaget, den bästa världskrigsskildringen jag sett. Den har inte samma upplysningsgrad som Schindler’s list, men den är intressant och välgjord.