Originaltitel: Don Juan DeMarco
Regissör: Jeremy Leven
Manus: Lord Byron och Jeremy Leven
Språk: Engelska
Land: USA
År: 1995
Längd: 97 minuter
Psykiatrikern Jack Mickler (Marlon Brando) får en patient som han finner särskilt intresse i. Patienten presenterar sig som Don Juan (Johnny Depp), världens bästa älskare, och hyser inga tvivel om att så är fallet. Don Juan är i New York och letar efter sin sanna kärlek, men frågan är hur mycket av det som han berättar om som är sant…
Historien om Lord Byrons tidlösa Don Juan har fängslat folk sedan den skrevs. Den här adaptionen tar historien och placerar den i ett modernt sammanhang. Det är en intressant tanke att se Don Juan som eventuellt sinnessjuk och jag gillar verkligen den delen. Som bekant är jag svag för rövarhistorier och till mångt och mycket är det så Don Juans berättelse framstår. Det som gör att jag inte kan ge den mer än en trea är förmodligen att jag aldrig riktigt fastnade i filmen. Den kändes – inte platt, verkligen inte – snarare spretig. Sidospåret om doktor Micklers eget kärleksliv piggar upp historien något.
Skådespeleriet är naturligtvis av högsta klass. Det är så det är när Johnny Depp är inblandad. Marlon Brando är rätt bra, även om han är lite speciell och jag tycker att han har svårt att smälta in i några roller överhuvudtaget. Det är inget jätteproblem här, men jag reflekterade åtminstone över det. Faye Dunaway spelar doktor Micklers fru med stor akuratess.
Sammantaget är Don Juan DeMarco en intressant historia, uppsnyggad och moderniserad, som lider av att vara lite oslipad och ointressant vilket gör att jag aldrig fastnar. Jag tror de flesta kan ha viss behållning av den i vilket fall.