Originaltitel: Dr. Strangelove or: How I Learned to Stop Worrying and Love the Bomb
Regissör: Stanley Kubrick
Manus: Peter George, Stanley Kubrick och Terry Southern
Språk: Engelska och ryska
Land: Storbritannien
År: 1964
Längd: 93 minuter
Dr. Strangelove eller: Hur jag slutade ängslas och lärde mig älska bomben har som bekant inspirerat mig till undertiteln på Yasylum, men pinsamt nog dröjde det enda tills nu innan jag tog mig tid att se den. Inte borde jag ha väntat så länge…
General Jack Ripper (Sterling Hayden) tappar förståndet och bestämmer sig för att starta ett kärnvapenkrig mot Sovjet alldeles på egen hand. Eller ja, han har ju närmare femtio kärnvapenbestyckade flygplan vid Sovjets gränser också. På grund av en plan som presidenten (Peter Sellers) godkänt finns det få eller inga sätt att stoppa Ripper. Det hindrar dock inte högt uppsatta militärer att diskutera hur saker inte kan stoppas.
Vad Stanley Kubrick lyckats skapa med Dr. Strangelove är en lysande satir över krig, kapprustning och oansvariga personer med makt. Det är både roligt och skrämmande och trots att den saknar direkt aktualitet (dess största inspiration var Kalla kriget) så kan man ändå dra paralleller till ett visst krig mot terrorismen. Det är förstås inte medvetet, men det gör filmen än mer tidlös. Vad Kubrick inte riktigt klarar av, däremot, är att knyta ihop säcken ordentligt. Det känns som att saker som inte borde hänga löst hänger löst. Det är inget jätteproblem, men det är anmärkningsvärt i en film som Dr. Strangelove. En annan sak som är lite speciell med Dr. Stranglove är dess humor. Den är rolig, i bland till och med på ett fånigt sätt, men det blir aldrig pinsamt, bara underhållande.
Dr. Strangelove måste ju självklart räknas som en av de stora filmklassikerna. Dess välgjordhet och Stanley Kubricks skicklighet gör epitetet välförtjänt. Det är en film som måste ses.