Dolores Reyes, i översättning av Siri Hultén, omslag formgett av Emma Khanafer
219 s. Palabra förlag 2021
I original på spanska Cometierra (2019)
Argentinska Dolores Reyes (f. 1978) debuterade med Hon som äter jord 2019 och blev flitigt läst i hemlandet, men efter att den högerextrema Javier Milei presidenten tillträdde har regeringen gjort vad de kunnat för att svartmåla Reyes och få boken bannlyst. Och ja, anhängarna har utsatt henne för hot och hat, men intresset och uppskattningen för boken har också ökat. Det finns många sidor i kulturkriget och högerpopulisterna står i samtliga fall på fel.
Boken de här ville tysta är en berättelse om en tonåring med förmågan att genom att äta jord se vad som hänt den som trampat jorden. Motvilligt äter hon näve på näve och förflyttas till tider och platser präglade av olycka. Det är på många sätt tragiskt, hon bor tillsammans med sin bror och de blir allt fattigare i huset som snart slukats av grönskan. Hennes förmåga är inget hon skyltar med, men ryktet går snart och hon får allt fler frågor, flaskor med jord och också betalt för att hitta alla de som oförklarligt försvunnit i slumområden runt om Buenos Aires. Livet ter sig för ett tag lite drägligare, men varken jorden eller upplevelserna är något att leva på i längden. Så mycket bättre vore det om ingen försvann.
Hon som äter jord bär drag av magisk realism, men håller blicken fäst på nuet. Intrigen är inte särskilt spännande men ändå finns det en nerv som håller berättelsen levande, och mycket är tack vare huvudpersonens röst. Hon rymmer både tvekan och beslutsamhet på ett sätt som känns trovärdigt om man har de krafter hon besitter. De försvinnanden huvudpersonen ombeds reda ut är de som sker här och nu, samtidigt som hon och dem omkring henne hotas av våldsamma kriminella som skyddar de inblandade eller förlorats i fattigdomens misär, hellre dödar än dödas.
Jag har ganska svårt att förstå varför Reyes och Hon som äter jord väckt sådan vrede inom högerkretsar, men samtidigt antar jag att hon pekar på ett bekymmer som inte låter sig lösas genom avregleringar, besparingar och privatiseringar, i synnerhet inte som förövarna sannolikt gynnas av att blickarna vänds åt annat håll än deras.