Therese Bohman, omslag formgett av Beatrice Bohman
226 s. Norstedts 2024 (2024)
Kanske har världen krympt med internet. Efter att jag läste Aftonland (2016) utbytte jag och Therese Bohman (f. 1978) några inlägg på Bluesky och det visade sig att vi var uppväxta i mer eller mindre samma kvarter, och även om det skiljer några år för mycket för att vi skulle ha varit i samma kretsar är det samma lekpark och skog vi lekt i (som jag för övrigt skrivit om här: ”Om midsomrarna som var mina”, 2021-06-25), sprungit och cyklat på samma gator och samma flagnande minnen vi återvänder till.[1. På skoj var jag tvungen att kolla om vi fanns i samma skolkatalog, men nej, det enda året vi gick i grundskolan tillsammans hade min mindre skola en egen skolkatalog utan den större skolan där niondeklassarna gick.] ”Du måste läsa Sanningsberget”, skrev hon, ”den utspelar sig till stor del i precis dessa kvarter.”
Sanningsberget börjar med påskafton och Kaj Kindvall, Trackslistan och de hits som regerade radioutrymmet 1989 som huvudpersonen Hanna spelade in på kassettband för att kunna lyssnas på igen och igen. Snart ska hennes storebror Erik försvinna spårlöst i det mytomsusande sanningsberget där i Kolmårdsskogen på branten ned i Bråviken, men det vet hon ännu inget om. Påskhelgen innebär lugn och hon och brodern ligger skavfötters på soffan och läser Kalle Anka-pocket som om det är så det ska vara för evigt.
I det vakuum som uppstår efter Erik gror osäkerheten. Är han död? Är han kidnappad? Kommer han någonsin komma tillbaka? I ett litet samhälle som Krokek (som mest bara är en genomfart till djurparken) är den här typen av avvikelse som kattmynta för grannarnas skvaller, men bristen på svar gör det också omöjligt att ge sig av, börja om någon annanstans. För Hanna är bästa vännen Marcus som bor på andra sidan järnvägen den enda fasta punkten och tillsammans tar de sig genom tonåren och ut i den stora världen utanför Kolmården.
Att jag köpt hockeybilder i samma kiosk som här beskrivs, övningskört på samma djurparksparkering som Hanna gör, cyklat BMX i samma skog och åkt skridskor på samma spolade grusplan är i princip omöjligt att bortse från för mig. Jag är så ofta i de där kvarteren i mina tankar och det är onekligen en ynnest att få dem nedtecknade av någon annan som har ungefär samma blick som jag själv. Jag hoppas att dessa villakvarter väcker samma liv hos andra som hos mig.
Jag har tidigare varit lite skeptisk till böcker som äger sin egen stämning men där det av någon anledning lyfts in ett mysterium, Häng City (2022) och Färskt vatten till blommorna (2018) är väl de främsta exemplen, bra böcker som blir mindre tonsäkra av det. I Sanningsberget är det snarare tvärtom. Frågetecknen kring Eriks försvinnande är en bärande del av berättelsens psykologiska undertext och jag uppskattar hur Bohman hanterar det hela, inte helt konventionellt, men därför så mycket bättre.
Både Aftonland och i ännu högre grad Sanningsberget visar att jag borde läsa mer av Bohman. Den här typen av lågmälda personliga berättelser känns alltid, när de är bra, som att kliva in i ett tittskåp som sätter den verkliga verkligheten på paus för en stund och sjunka in i någon annan.