Originaltitel: Across the universe
Regissör: Julie Taymor
Manus: Dick Clement, Ian La Frenais och Julie Taymor
Språk: Engelska
Land: USA
År: 2007
Längd: 133 minuter
Sounds of laughter shades of life
are ringing through my open ears
exciting and inviting me
Limitless undying love which
shines around me like a million suns
It calls me on and on across the universeJai guru deva om
Nothing’s gonna change my world
När Mamma Mia skördar framgångar över hela världen är det lätt att glömma att det finns fler filmer av liknande slag. Across the universe är ett exempel.
Den engelske hamnarbetaren Jude (Jim Sturgess) åker på 1960-talet till USA för att hitta sin pappa (Robert Clohessy), men kombinationen av besvikelsen över att pappan bara var vaktmästare och de nya bekantskaperna han gör tar honom ut på en resa med kärlek, musik, revolutionsanda och uppgivenhet.
Vi börjar med filmens största brist: handlingen. Den är svag och den är i sig själv inte särskilt intressant. Men i sammanhanget passar det bra, det är bara en transportör för allt det andra. Och vad är allt det andra? Allt det andra är dels en färg- och formexplosion – Across the universe är förmodligen den till ytan snyggaste filmen jag sett sedan Stranger than fiction) – dels en underbar musikkavalkad och gång på gång förundras jag och tänker ”fan, Beatles har gjort rätt mycket bra låtar”.
Jim Sturgess gör ett mycket bra jobb som den unge Jude, han sjunger fantastiskt och spelar mycket trovärdigt. Evan Rachel Wood spelar Lucy, tjejen som Jude träffar och kärar ner sig i, och hon gör det riktigt bra. Hon är inte lika stark i sång, men hon är fortfarande jättebra. Bono från U2 och Eddie Izzard ska ha eloger för sina små men ack så häftiga rollprestationer.
Jag gillar verkligen, verkligen den här filmen. Den är kanske inte så stark i handling men den leker med mina sinnen och får mig att njuta till fullo. Ett måste!