Mia Birdsong, omslag formgett av Amanda Kain
272 s. Hachette Books 2022 (2020)
Vad vi ser i USA nu är den logiska slutpunkten av den amerikanska drömmen där själv är egen lyckas smed och de som smitt de största gyllene slotten har vunnit medan övriga får slåss om smulorna i väntan på att deras dröm ska slå in. Den amerikanska aktivisten och författaren Mia Birdsong beskriver inställningen som ”toxisk individualitet” och jag kommer inte sluta använda den beskrivningen förrän den blivit obsolet. Men som en motvikt diskuterar Birdsong i How We Show Up hur vi kan bygga ett starkare samhälle genom att erbjuda en större gemenskap. Hennes tankar vidgar världen på samma vis som Humankind (2020) av Rutger Bregman och Hope in the Dark (2004) av Rebecca Solnit.
Det finns två visdomar som formulerats sedan länge. ”Det krävs en by för att fostra ett barn” och, som John Donne skrev, ”Ingen människa är en ö”. Som samhälle tycks vi ha glömt det, vi lever i våra öar och ber ytterst motvilligt om hjälp, för att inte klara sig själv, trots att man går på knäna och mår dåligt, är en svaghet vi inte kan låta andra se. Det är sant för många och i synnerhet många män som kommit att sakna de sociala sammanhang som bekräftar att man alls är en människa. Det tycks enklare att dö än att skaffa sig en vän. Poängen är att det inte måste vara så.
Som kontrast beskriver Birdsong hur sammanhållning i queera, svarta och fattiga sammanhang blivit själva förutsättningen för att få tillvaron att gå ihop. Lämnade ensamma under diverse förtryck var alternativen få. Normativt oortodoxa men i sammanhanget rimliga former att bo och leva ihop var tvungna att uppstå för att det skulle gå att både ha ett, två och tre jobb och dessutom uppfostra barn. Birdsong skriver ur ett amerikanskt perspektiv som på många sätt alltid saknat de offentliga skyddsnät vi varit bortskämda med här så länge, men som vi nu ser utarmas allt mer. Oavsett är det så mycket av den samhörighet hon beskriver som känns genuint lockande, även för en genuin introvert som undertecknad.
En poäng hon har som gäller både för uppfostran av barn och inom vuxna relationer som är svår att avfärda är att som en enskild person är det svårt att vara någon annans allt. I ett parförhållande förväntas man i någon mån vara älskare, bästa vän, omvårdare, rumskompis, förtrogen, medförälder, medfinansiär och hushållsskötare, samt hänga med på aktiviteter och resor, och … utskrivet så här ser är det inte konstigt att det ibland blir friktion. Det behöver inte betyda att man inte älskar varandra eller vill leva ihop, bara att man ibland behöver glänta på locket. Samma sak gäller i förhållande till barn. Det är ju bra om barnen är trygga med sina föräldrar, men det är ännu bättre om det finns ett helt nät av vuxna barnen kan anförtro sig åt och känna tillit till. Birdsong menar inte med det att nedvärdera varken partnerskapet eller föräldraskapet utan att uppvärdera andra relationer. Både och kan vara sant samtidigt.
Men alla som har fyllt 30 år vet att det inte är helt enkelt att skaffa nya vänner och att glänta på locket kan vara läskigt, nästan som att dejta (eller precis som att dejta, men med annat önskat utfall). Att be om hjälp kan vara ett sätt. Ofta när vi väljer att inte be om hjälp gör vi det för att vi tänker på det som en börda för den man frågar, men Birdsong citerar Amoretta Morris:
It’s okay to ask for help. In fact, by doing so, you are taking part of a divine circle of giving and receiving. While we often focus on what the request means for the asker/recipient, we should remember that giving can be transformative for the helper…. By not asking for help when you need it, you are blocking that flow.
Om vi, med andra ord, ser en utsträckt hand, oavsett om den frågar eller svarar, som en förbindelse som kan stärka relationer och stärka varandra blir hjälp som koncept å ena sidan mindre laddat värderingsmässigt, å andra sidan laddas det med en annan hälsosammare innebörd. När starka män håller på att riva vår planet i bitar är ett möjligt svar sårbarhet och gemenskap, öppna dörrar och utsträckta händer, påminnelsen om att vi, trots allt, behöver varandra, behöver varandra så himla mycket.
Det är vad How We Show Up ger mig.