Rokas Sutkaitis, i översättning av Stefan Lindgren
309 s. Gerundium 2020
I original på engelska Soviet Logos. Lost Marks of the Utopia (2019)
Den litauiske formgivaren Rokas Sutkaitis (f. 1984) har i Sovjet Logo gjort ett grundligt, men långt ifrån fullständigt, arbete med att samla in de många logotyper som togs fram i den dåvarande Sovjetunionen. Logotyper som av olika anledningar försvann när unionen brakade samman och planekonomins rester skulle sopas undan. Med insiktsfulla texter om dessa grafiska reliker sätts en mer eller mindre unik formgivartradition i ett sammanhang. Det här är en bok för de allra nördigaste av formgivare, och jag älskar det.
Mer eller mindre samtidigt som Sovjetunionen stängde in sig i sin egen idébubbla började resten av världen (nåja) arbetet med att pränta in varumärken i konsumenternas sinnen. Befolkningen skulle komma ihåg och, ännu hellre, identifiera sig med olika företag och direkt kunna skilja ut en produkt i en ocean av andra. Om allt sköts i statens regi ska det väl inte spela någon roll vilken symbol som sitter på produkten, kan man tycka … Det hindrade dock inte ledande skiktet i Sovjetunionen från att vilja jobba med logotyper. Syftet var kanske inte så mycket att sticka ut på en icke-existerande inhemsk marknad, snarare skulle det skapa samhörighet för dem som arbetade på en viss arbetsplats. Så småningom skulle även produkterna komma att exporteras utanför unionen och då behövde man arbeta med samma praktik som övriga producenter.
Så, de blickade ut och såg logotyper av alla de slag, men kunskapen bakom om dem saknades. Konstnärer anlitades för att ta fram symboler, men snarare än att förslagen arbetades fram inom en byrå och arbetet kom med en viss prestige var detta ett sidouppdrag mellan andra. Hela upplägget var naivt, minst sagt, vilket, som Sovjet Logo visar, uppmuntrade till ett helt unikt formspråk. Tjocka linjer, svart och vitt, ibland otroligt kreativa och av en klass som skulle stå sig fint på en internationell marknad i dag, ibland bara väldigt konstiga. Jag upplever, trots arbetets låga status, en oerhörd glädje i resultaten, de utgör en inspirerande kontrast mot dagens tämligen mättade varumärkesfyllda värld.
Varken Sutkaitis eller jag hänfaller heller till någon Sovjetromantik, det är lätt att annars tro. Författaren understryker att logotyperna, på grund av fabrikernas ofta dåliga kvalitet både reproducerade symbolerna illa, men också gjorde att de snarare än att borga för bra varor vittnade om att det de satt på var skräp. Nej, snarare är det som samlas i Sovjet Logo något av ett slutet rum inom formgivarhistorien, resultatet av andra behov och andra insikter än vad övriga världen hade vid tiden, och det gör det intressant. Dessutom är det, som sagt, ett material som i stort gått förlorat. Få eller ingen var intresserad av att bevara det gamla när allt skulle startas om på nytt, öppet och med en, åtminstone under några år, fungerande relation till väst.