Dino Buzzati, i översättning av Eva Alexanderson, omslag formgett av Emilia Palmén
224 s. Modernista 2024
I original på italienska Il deserto dei Tartari (1940)
Innan andra världskriget på riktigt bröt ut var det fascistiska Italien på frammarsch i Nordafrika. Att göra Medelhavet till sitt och att lyfta fram det italienska folkets styrka kändes väl rimligt, får man anta. En som av allt att döma inte höll med var den italienske författaren och konstnären Dino Buzzati (1906—1972) som under världskrigets första år skrev romanen Tataröknen om ett fort i en gränstrakt där alla hoppas på att kriget snart ska komma.
Bokens huvudperson är den unge löjtnanten Giovanni Drogo som skickats till fortet Bastiani. Helst vill han inte alls vara där och överväger alternativen för att bli omplacerad, men ett befäl övertalar honom att stanna en stund, några månader bara, högst fyra, och sedan se sig om efter annat. Okej, så illa kan det ju inte vara, men det är svårt att sova med den droppande vattencisternen alldeles intill hans rum. Det blir snart uppenbart att ingen tänker låta honom gå och att fortet är i princip obetydligt på det stora hela. Ändå ska rutinerna hållas och gränsen bevakas, men varje tecken på att något skulle vara på gång pekas ut som desinformation.
Buzzati har i Tataröknen skrivit en modernistisk roman i samma anda som Franz Kafka och Samuel Beckett, berättelser som fångar tillvarons tomhet och absurditet. Här finns också en kritik av krigets och militärens logik som gränsar till nihilism: ju mer tiden går desto mer uppenbart blir det att det bara är förödelsen som kan väcka dessa soldater ur slummern. De är inte där för att upprätthålla någon fred, de är huvudsakligen där som arbetsmarknadsåtgärd. Kontakterna med verkligheten blir färre och mer konstlade ju mer förfrämligade soldaterna blir. Tröstlösheten och humorn i Tataröknen känns också mer klassikermässiga än febern och paranoian som syns hos Kafka. Buzzati bjuder inte riktigt läsaren att delta i löjtnant Drogos frustration, i stället får vi betrakta den med viss distans.
Jämte andra verk från samma tid och med ungefär samma blick, någon form av temperaturmätare i ett till (och förbi) bristningsgränsen kokande Europa, står sig Buzzatis roman väl, och jag skulle nog sätta den i händerna på någon som söker något liknande framför många andra. En viss friktion har tiden ändå skapat och även om den är läsvärd är det inte riktigt den fullträff jag hade hoppats på.