Originaltitel: Världens sista roman
Författare: Daniel Sjölin
Utgivningsår: 2007
Tryckår: 2008
Originalspråk: Svenska
Sidantal: 375
Förlag: Norstedts
ISBN: 978-91-7263-900-3
I Världens sista roman måste fiktionen dö. Det är grundtesen i Daniel Sjölins tredje roman, en självbiografi om Babel-programledarens egen alkoholism och sociala fobi och hans mammas alkoholdemens. Det är en ärlig och oslipad skildring av någon som började dricka lite och tänka ”men jag dricker ju med måtta”. Vad som är viktigt att komma ihåg är att det inte är biografin och Daniel Sjölins liv som är det viktiga, ty det är helt uppdiktat, utan en diskussion om var språket slutar och att språket alltid är uppfyllt av egenkärlek när det används.
Den självbiografiska biten, handlingen om man så vill, är uppdelad i ett par olika delar. Oftast och främst är det Daniel själv som väntar på miraklet i romans slut och vad han tar sig för på vägen dit. Eftersom han på många sätt framställer sig som rätt osympatisk förs tankarna till Chuck Palahniuk som är okrönt kung på att beskriva otrevliga huvudpersoner. Även stilen och språket påminner lite om Palahniuk och man kan anta att han har inspirerat Sjölin på något sätt åtminstone. Andra delar av boken är skrivna ur hans alkoholdementa mammas perspektiv. Det är jobbigt att läsa, både psykiskt och språkligt. Förvirringen framställs på ett svårbegripligt sätt, vilket man förstås kan anta är meningen. Det kan dock bli så att det är så svårgenomträngligt att man snarare blir bortjagad av det.
Diskussionen om språket och de postmodernistiska elementen är intressanta ur ett idéperspektiv. Daniel Sjölin ger väl kanske inga svar, men väl frågor att tänka vidare kring. Jag själv är ju rätt intresserad av diskussionen om språkets makt över vår verklighetsuppfattning och lite vatten får jag allt på min kvarn av Världens sista roman.
Jag har väldigt svårt att sätta betyg på Världens sista roman. Den är läsvärd, till och med bra, men den lämnar ingen bestående känsla som vissa böcker kan göra, och då är det svårt att riktigt bestämma. Jag ger den en fyra, främst för att en trea känns lite lite och en femma lite mycket. Läs den, hur som helst, men förvänta dig ingen paradisskildring.