Originaltitel: The Hitchhiker’s Guide to the Galaxy
Regissör:
Manus: Garth Jennings
Språk: Douglas Adams och Karey Kirkpatrick
Land: USA och Storbritannien
År: 2005
Längd: 109 minuter
Boken Liftarens guide till Galaxen har blivit lite som en bibel inom nördkretsar och jag själv håller boken mycket högt. Att överföra boken till film kan ses som ett omöjligt projekt som tenderar att göra många väldigt besvikna och det är väl därför den här filmen tidigare blivit så nedskriven. Lyckligtvis är böcker och filmer olika typer av underhållning och bör därför inte jämföras annat än ytligt.
Ungefär samtidigt som staten vill bygga en motorväg genom Arthur Dents (Martin+Freeman) hus kommer hans bästa vän Ford Prefect (Mos Def) och säger att jorden kommer förstöras eftersom vogonerna vill bygga en motorväg genom jorden. Lyckligtvis blir de båda räddade från en säker död när de lyckas stråla sig ombord på vogonskeppet. Vogonerna är förstås inga mysiga typer så Arthur och Ford behöver räddas igen, de blir – otroligt nog – upphämtade av Zaphod Beeblebrox (Sam Rockwell), president över universum, och Trillian (Zooey Deschanel), en tjej Arthur träffade på en fest för ett tag sedan. Tillsammans söker de frågan på svaret ”42”.
Ett av filmens stora misstag är bristen på handling. I boken kan man ändå utröna någon form av handling bland alla tokigheter, men här känns det snarast fragmentariskt. Mycket kanske man kan beskylla en av de bättre idéerna i Liftarens guide till galaxen – Infinite Improbability Drive som gör det mest osannolika – för, men det är nog snarare ett symptom på att det är svårt att göra en sammanhållen historia på drygt en och en halv timme när man vill få med vissa element.
Däremot är en av filmens stora behållningar de utmärkt visualiserade idéerna. När jag ser filmen får jag en ny bild av det jag tidigare läst, både av olika rymdvarelser och av tekniken. Douglas Adams hade ju så pass många sköna idéer att det vore en synd att inte visa upp dem. Favoriterna är väl kniven som rostar brödet medan man skär det eller geväret som får den skjutne att förstå hur skytten känner det (skapad av kvinnor för att slippa avsluta alla diskussioner med ”you just don’t get it, do you?”.
Vad det gäller skådespeleriet är jag positivt överraskad. Alla gör ett strålande arbete utom möjligen Martin Freeman som känns lite för… Eller jag vet inte, han känns bara inte riktigt rätt. Utöver de redan nämnda gör Alan Rickman rösten till den deprimerade roboten Marvin, John Malkovich den mekaniske sektledaren Humma Kavula, Helen Mirren rösten till superdatorn Deep Thought och Bill Nighy planetmakaren Slartibartfast. Med sådana prominenta skådespelare måste det nå upp till minst godkänt.
Liftarens Guide till Galaxen-filmen är inte boken. Förväntar man sig det får man göra sig redo på att bli besviken. Tycker man däremot att det kan vara okej att se en ny tolkning (Doulgas Adams själv tolkade om sin guide flera gånger) av en berättelse så bör man kunna se filmen med viss behållning.