Originaltitel: El coronel no tiene quien le escriba
Författare: Gabriel García Márquez
Översättare: Karin Alin
Utgivningsår: 1968
Tryckår: 1982
Originalspråk: Spanska
Sidantal: 92
Förlag: Wahlström & Widstrand
ISBN: 91-46-14149-9
Årets första recension är på förra årets sista lästa bok: Översten får inga brev. På sedvanligt sätt tar Gabriel García Márquez något vanligt, gör det ovanligt och behåller det vanligt, ett förfarande som han i princip uppfann med den magiska realismen. I den här berättelsen känns dock det hela mer nedtonat.
En pensionerad överste bor på en ö tillsammans med sin fru och väntar på brevet med pensionen i. Han har väntat i femton år och är säker på att det kommer komma. Om inte den här veckan så nästa. Efter deras sons död har det lidit allt större nöd och lever nu i största fattigdom med en stridstupp, en klocka och en tavla som enda tillgångar, men ingen vill köpa dem av dem och tuppfäktningssäsongen har inte börjat än.
Det magiska i Översten får inga brev är ingalunda bortblåst, men det är betydligt mer tillbakadraget. Istället handlar det om förfluten tid som skulle kunna vara oändlig. Boken är dock ett rätt dåligt exempel på tydlig magisk realism och jag är inte säker på att jag rekommenderar den för den sakens skull. Däremot är den läsvärd, långt ifrån det bästa jag läst av García Márquez men inte dålig. 3,5 hade den fått om jag haft halva betyg, men nu får den nog bara en trea.