Originaltitel: The Visitor
Regissör: Thomas McCarthy
Manus: Thomas McCarthy
Språk: Engelska, franska, arabiska och ryska
Land: USA
Svensk premiär: 26 September 2008
Längd: 104 minuter
En frånskild universitetsprofessor (Richard Jenkins) kommer tillbaka till sin lägenhet i New York för första gången på mycket länge. Han upptäcker snart att ett ungt par residerar i hans lägenhet och att dessa verkar vara illegala invandrare, livrädda för att myndigheterna ska hitta och utvisa dem. Mjuk i hjärtat bestämmer sig professorn för att låta paret bo kvar och hjälpa dem så gott det går. En mycket speciell vänskap bildas och den stele och tråkige professorn lever upp igen för första gången på länge.
När jag först hörde talas om filmen var det med viss skepsis jag läste om handlingen. Hur intressant kan det vara med en gammal deprimerad man som utvecklas och lever upp om någon bara hjälper honom igång, det har liksom gjorts förut. Det som fick mig intresserad nog att se filmen var framförallt affischen eller framsidan. Det är en härlig bild där Richard Jenkins sitter och spelar trumma på tunnelbanan. Det gäller att fastna vid de små sakerna, sedan visade det sig att handlingen fungerade bra och att man blev starkt engagerad, framförallt tack vare kemin mellan Richard Jenkins och Haaz Sleiman som spelar killen i det unga paret. Deras samspel känns väldigt äkta och såhär i efterhand känns det självklart att Jenkins blivit Oscarsnominerad för bästa manliga huvudroll. Kanske hade även Sleiman förtjänat en nominering?
Förutom att vara ett mycket medryckande drama så är filmen till bredden full av budskap. ”Ge inte upp bara för att allt är jobbigt, det kommer en vändning.” ”Vänskapen är blind, både vad gäller ålder och härkomst.” ”Man ska hjälpa varandra.” ”Utmana dig själv, prova något nytt.” ”Invandringspolitiken är ur led.” Mängden uppenbara budskap kan verka uttröttande när man radar upp dem, men i filmen har de relevans och känns aldrig påträngande, något jag tror att filmen vinner på i längden. Man behöver inte skriva tittarna på näsan.
The Visitor är en av 2008 års starkaste filmer, både i produktion och i känslan den skapar. Jag gillar den även om den inte är perfekt i alla aspekter och jag tror att den i viss mån kan passa alla som inte har något direkt emot dramer. Om inte annat kan man se den och bara njuta av Richard Jenkins och Haaz Sleimans samspel.