Molly Knox Ostertag & Xanthe Bouma (ill.)
208 s. HarperCollins 2024 (2024)
Jag började spela rollspel när jag var 13 år. Det var tärningar och rollformulär, det var Eon och efterdyningar av moralpanik, och varken då eller senare har jag riktigt kunna förklara vad det är som gör rollspel till en hobby som tjusar så många.[1. Dock skrev jag en novell som jag blev ganska nöjd med som ändå skulle kunna fånga något av det: ”Under pingisbordet rullar tärningar” (2022-04-19)] Och kanske var det lika bra, den hobby jag klev in i var, åtminstone till ytan, ganska konformativ och grabbig. Mycket har lyckligtvis hänt sedan dess, det visar inte minst Molly Knox Ostertags och Xanthe Boumas Time to Party, andra delen i en serie för barn om barn som spelar rollspel på sitt skolbibliotek (första delen heter Roll Call och den har jag inte läst).
Inuti Olivia finns en värld som hon kan låta sina vänner befolka genom rollspelen. Den växer organiskt tillsammans med berättelsen och hon är som född för att vara spelledare. Hon har spelat ihop med Jess och Tyler förut och båda två kan så länge spelet är i gång få vara några andra än sig själva i form av halvdemonriddaren Corius och den sprudlande alv-clericen Suniferia. När Time to Party börjar ansluter även de betydligt mindre nördiga Sam och Sammi till gruppen, samtidigt som det blir allt tydligare att de blir äldre och att allt inte kommer vara för evigt.
Time to Party är en bok för uppskattningsvis mellanstadiebarn och den är baserad på det omåttligt populära men tämligen enkelspåriga rollspelet Dungeons & Dragons vilket lägger på ett lager av ”man får ta det för vad det är”. Med det sagt är det mycket som Ostertag & Bouma gör bra, till och med riktigt bra.
Barnen kommer in i berättelsen från olika håll. Olivia har börjat tveka på sin förmåga och sin värld, famlar när berättelsens kanter suddas ut och trycket hemifrån på att hon ska sluta med barnsligheterna blir allt större när hon själv bara vill att allt ska vara som förut. Jess har börjat fundera på sig själv och även om hon vill att vissa saker ska vara som förr blir hon orolig över Olivias prat om att de aldrig ska förändras. Tyler är tystlåten och socialt obekväm och när Sam, framför allt, är vänlig mot honom drabbas han av förvirring kring varför Sam låtsas vara hans vän, medan Sam å sin sida knappt vet hur man låtsas alls. Sammi, slutligen, är en ganska vanlig tjej som inte tar särskilt mycket på allvar men ändå sysslar med rollspel. Det är en kvintett som på olika sätt visar inte bara på sätt att förhålla sig till rollspel som hobby utan också hur rollspel kan vara ett verktyg eller en trygghet under en tid då livet sätter en på ganska hårda prov oavsett.
Time to Party visar också upp hobbyn så som den kan te sig för deltagarna, inte nödvändigtvis som en film i huvudet (se: afantasi) men som en levandegjord berättelse där alla får vara med och bidra och ingen äger alla svaren. Och ja, Time to Party gör exakt vad den borde och den gör det bra. Att jag som 38-åring ser hur vissa saker ibland är lite väl enkla och som inte riktigt älskar Dungeons & Dragons-dominansen inom rollspel gott tycker att det kunde fått en annan inramning är inte så konstigt. Däremot skulle jag inte tveka en sekund att sätta den i handen på någon som var på väg att närma sig rollspel som hobby.