Originaltitel: Magnetisörens femte vinter
Författare: P.O. Enquist
Utgivningsår: 1964
Tryckår: 1975
Originalspråk: Svenska
Sidantal: 262
Förlag: Bra Böcker AB
ISBN: N/A
Bedragare är alltid roligt. ”Alltid”, förresten? Som koncept är det intressant, men när P.O. Enquist försöker att skriva om magnetisören Friedrich Meisner blir det aldrig riktigt roligt. Tvärtom är boken till stor del ganska tråkig, men det har väl bara indirekt med själva handlingen att göra. Språket är långsamt, tråkigt och ryckigt. Det växlar stil på ett sätt som mycket väl kan vara meningen men som för den sakens skull inte blir bra. Tanken är säkert god, men slutresultatet är inget vidare.
Året är 1793. Friedrich Meisner lyckas bota en läkares dotters blindhet och läkaren blir därför Meisners trogne följeslagare. Meisner styrs dock enbart av sin egen hybris och strävan efter att bli accepterad inom läkarkåren, något som inte går något vidare efter att läkaren upptäckt Meisners hemlighet.
Som synes är grundpremissen inte särskilt dålig. Det har potential att vara intressant, men lyckas inte engagera; något jag framförallt skyller på språket. Logiken i hur texten skiftar tema är säkerligen bra. Ibland är Magnetisörens femte vinter skriven som en rapport, ibland ur ett personligt jag-perspektiv och ibland ur vanligt tredjepersonsperspektiv där man får se rätt in i Meisners tankar. Jag hade förmodligen föredragit att en teknik användes (och då inte den senare av de tre, för den är inte rolig att läsa). Enhetlighet är snyggt.
Jag är inte överens med Magnetisörens femte vinter och jag hoppas verkligen att den är ett undantag från P.O. Enquists övriga repertoar. Idéerna är goda men utförandet tämligen halvhjärtat. Tyvärr, måste jag ändå säga.