Lyran frågade sig för några dagar sedan om all läsning verkligen är bra läsning? Jag svarade ”njaaaäääooo” och lovade att skriva ett eget inlägg om det där jag svarade lite mer utförligt. Frågan är nämligen bra och många tror jag svarar tvivelsutan ja utan att egentligen tänka efter. Kanske blir svaret ja även om man tänkt efter, men då kan man i alla fall motivera det.
Givetvis är det bra att läsa, men kanske ger man som bokivrare läsning i allmänhet ett större, eller kanske bredare, värde än vad som egentligen är nyttigt. Det är uppenbart att läsningen påverkar läsarens språk. Ordförråd och språkanvändning utvecklas och jag tror att man kan se ett bättre språk hos de som läser dagligen än hos de som aldrig läser. Här tror jag inte det spelar någon större roll vad man läser så länge texten är språkligt korrekt eller problematiserande och därför borde således all läsning vara bra läsning.
Ofta sägs det att läsningen skulle påverka fantasin, kreativiteten och tänkandet i stort. Det tror jag visserligen är sant, men inget som är unikt för läsningen. Det är enkelt att jämföra med annan underhållningsmedia, exempelvis film och datorspel. Jag tror att alla tre främjar ett kreativt tänkande i olika grad, men det är knappast så att alla böcker, datorspel eller filmer gör det och därför är förfördelningen av böcker i det fallet orättvis. Utmanande böcker tränar intellektet i lika stor grad som utmanande datorspel eller prövande filmer. Att sätta de olika medierna i något sorts motsatsförhållande verkar inte särskilt produktivt. Snarare bör man uppmuntra den intellektuellt utvecklande underhållningen oavsett medium.
Rent innehållsligt blir det något knepigare. Jag är själv inget fan av censur och har därför svårt att säga att den här och den här sortens litteratur borde inte läsas för den har dåligt innehåll (och nu syftar jag inte nödvändigtvis på deckare). Tvärtom kan det vara en poäng att läsa just den typen av böcker. Det hela handlar främst om att vara kritisk till vad man läser och att inte ta allting för sanning även om det påstås vara sanningen och inget annat än sanningen med en hand på bibeln. Och kritisk läsning behöver inte vara att vid varje givet tillfälle göra en djup analys av det man läser, det räcker med att inte köpa att det som står i texten nödvändigtvis behöver betyda något utanför den. Ett enkelt exempel är mottagandet av Dan Browns Da Vinci-koden. Jag tycker faktiskt att det är en rätt bra bok, kanske inte ett språkligt mästerverk, men underhållande och spännande. Däremot vet jag att det han skriver inte är sant. På ett liknande sätt bör man kunna läsa mer kontroversiell litteratur (jag drar mig för att nämna Hitlers Mein Kampf för att inte bli en av de som man säger ”åh han drog till med nazister för att göra en poäng” och suckar åt) och läsa den på ett sätt som främjar mitt intellekt snarare än lurar det.
För att knyta ihop säcken lite: Att läsa är sällan dåligt och kanske måste man börja någonstans med en viss typ av läsning. Det är egentligen inte vad man läser som är det viktiga utan hur man läser. Det låter tråkigt och pretentiöst att säga att man ska lära sig av allting, men lärande behöver varken vara jobbigt eller tråkigt, det räcker med att vara öppensinnad och tänka efter. De flesta lär sig automatiskt av att läsa, om än på ett mindre medvetet och därför mindre effektivt sätt. Förena nytta med nöje.