Yangsze Choo, inläst av författaren själv
14 h 37 min. Quercus 2024 (2024)
Att läsa sig runt världen är inte helt enkelt alla gånger, vilket på intet sätt är författarnas fel, bör tilläggas. Malaysiska Yangsze Choo är född på Filippinerna av föräldrar med kinesiskt ursprung och bor av allt att döma numer i USA. Att romanen The Fox Wife utspelar sig i Kina (Manchuriet) gör inte heller kartnålen helt enkel att placera. Det går att se som ett bekymmer om man vill, men det är också fantastiskt att vi lever i en värld där hennes bok kan hitta till en ivrig läsare i Sverige.
Året är 1908, Qingdynastin närmar sig sitt slut och två berättelser flätas samman när en ung kvinna hittas ihjälfrusen bland rykten om rävar. Å ena sidan har Bao ända sedan han var liten fascinerat sig för rävgudar, sluga vackra varelser som kan byta skepnad och tycks röra sig bortom tiden. Många år senare är det han som åldrad detektiv som anlitas för att bringa klarhet i kvinnans död. Å andra sidan letar en kvinna efter vem det var som dödade hennes unge, driven av hämnd nästlar hon sig in bland människorna och gör det sådana som hon gör bäst: intrigerar.
Choos roman rör sig i gränslandet mellan fantasy och magisk realism. Föga förvånande är rävgudarna verkliga nog att spela en roll och en av dem äger åtminstone halva narrativet. Genom hennes blick lär vi känna dessa märkliga andar, hur de funkar och vad som driver dem, men vi får också en blick på de tröga, jämförelsevis bleka människorna. Delarna om rävgudarna och hur de är skrivna bär definitivt mer drag av fantasy, där världen på något sätt behöver förklaras eller åtminstone konstruera en inre logik. Bitarna om Bao och hans öde som en rörd av rävgudarna, förärad den ovanliga förmågan att inte kunna bli lurad, är i stället mer magiskt realistisk. Övernaturligheterna är varken märkliga eller ur fas, så som det ska vara. Uppdelningen är ganska skickligt gjord, men jag är osäker på vad jag egentligen tycker om det.
The Fox Wife tar till vara på en gränsöverskridande östasiastisk mytologi som jag har svårt att inte gilla. Rävgudarna och det som hör till dem bygger en väldigt eggande stämning, likaså tycker jag Baos öde skulle hålla för en egen berättelse med en mer lågmäld känsla. Och givet att det är en förhållandevis lång roman tror jag den hade gjort sig bättre som två syskonromaner snarare än en gemensam. Oavsett vilket är det en bok som rymmer mycket och tar sig an konventionerna på ett lekfullt sätt.