Jag har på senare tid läst några böcker som alla är skrivna på ett språk med fraser, ord och uttryck från ett annat. Det handlar om Bodil Malmstens Priset på vatten i Finistère, Bernardo Atxagas Dragspelarens son och Junot Diaz The Brief Wonderous Life of Oscar Wao (recension kommer inom kort) som alla behandlar språkblandningen på lite olika sätt.
The Brief Wonderous Life of Oscar Wao handlar om en dominikansk nörd och berättas till största delen av Oscars systers till-och-från-pojkvän. Hans jargong är den stereotypa latino-gangsta-slangen som vi borde känna igen både från filmer och musik, men även om vi känner igen den betyder det inte man kan det. Oftast är det enstaka ord, mer sällan hela meningar, och ibland kan man av sammanhanget lista ut ungefär vad ordet betyder. Dock förlorar ju språket alla typer av nyanser när man inte bara måste gissa vad det betyder, man måste även försöka lista ut vad det kan ha för värdering. Jag är inte alls särskilt förtjust i det här (vilket jag kommer återkomma till) men det är ändå intressant. Jag vet ju inte heller hur svenska översättningen ser ut, eftersom jag bara läst den i det engelskspanska originalet.
Språket och i synnerhet baskiskan har en viktig roll i Dragspelarens son. Baskiskan talas av allt färre och det dröjer kanske inte många generationer innan det är mer eller mindre utdött (senast idag läste jag om att nytillsatta regeringschefen i Baskien inte talar baskiska) och till viss del handlar boken om att behålla språket. Då och då skrivs fraser och ord på baskiska (vilket är än mer obegripligt än spanska) och direkt efteråt översätts frasen till svenska. Det fungerar väldigt bra för det sabbar egentligen inget av läsförståelsen. Det som kanske är intressantast är att författaren skrivit sin bok både på baskiska och på spanska. Vi kanske kan anta att översättaren Ulla Roseen arbetat med den spanska utgåvan och vore det ju onekligen spännande att veta skillnaden mellan spanska och baskiska versionen.
I Priset på vatten i Finistère har författarjaget kommit till franska kusten utan att kunna särskilt mycket franska och boken handlar om hur hon tar sig in i den världen. Språket är även här en del av temat och blir inte bara en del av hennes utveckling (till en början är hennes franska förskräcklig) utan också en barriär för mig som inte förstår särskilt mycket franska (och visst kan det vara ett sätt att försätta läsaren i samma situation som författarjaget är i). Vissa saker som skrivs översätts direkt efteråt, medan andra förblir ett mysterium för mig. Det är en blandning mellan de två andra varianterna och jag kan se poängen även om jag som läsare inte förstår allt det jag läser.
De tre har till synes valt olika sätt att behandla språkblandningen och personligen tycker jag Atxagas sätt är mest framgångsrikt, men jag kan se poängerna med de andra två varianterna också, helt klart. Problemet är hur man ska göra för att ha kvar språkblandningen utan att för den sakens skull jaga iväg läsaren. Jag känner mig inte särskilt bortjagad, men jag trivs betydligt bättre med en bok jag till fullo kan förstå (språkligt) eller en bok där missförstånden är en poäng än en där orden ska sätta en stämning, men inte gör det eftersom jag inte förstår dem. Å andra sidan ser jag värdet av ett mångkulturellt språk och jag önskar verkligen att jag kunde ta del av det till fullo.