Originaltitel: Trainspotting
Regissör: Danny Boyle
Manus: Irvine Welsh och John Hodge
Språk: Engelska
Land: Storbritannien
Svensk premiär: 31 maj 1996
Längd: 94 minuter
Trainspotting är eventuellt något av en modern drogklassiker, eller vad man nu ska kalla den. I Edinburgh finner vi Mark Renton (Ewan McGregor) som gör sitt yttersta för att bli av med det heroinberoende han dragit på sig. Det visar sig vara rätt svårt och det påverkar inte bara hans egen kropp och sinne utan även hans relationer till vänner och familj. Om drogerna var en flykt från ensamhet, maktlöshet och smärta så lär han sig snart att det inte finns några enkla sätt att slippa det och att livet hela tiden gör sig påmint.
Man skulle nog kunna kalla Trainspotting lite av en generationsfilm. Den visar upp en uttråkad och – åtminstone enligt sig själva – hjälplös ungdom som på alla sätt försöker gå sina egna vägar. Det handlar inte om att drogerna nödvändigtvis är en del av ungdomen, men det kan definitivt vara ett bedrägligt sätt att göra den uthärdlig. Kampen är till synes mot ett beroende men skulle lika gärna kunna spegla kampen mot ett samhälle man aldrig riktigt känner sig som en del av. Det är en intressant historia, helt utan glamour, och den berör på många sätt. Tyvärr blir det då och då lite för mycket smågangsteraktighet i stil med Snatch och det passar inte riktigt här. Jag hade hellre sett att fokuset stannade på det intressanta livet.
Danny Boyle är en rätt bra regissör. Han lyckas göra typiskt surrealistiska saker rätt normala. Visst, det är konstigt men man förstår ändå varför och det är en svårbalansgång som kräver en del. Inte bara av regissören förstås, skådespelarna har ju en alldeles utomordentligt knepig uppgift när de ska gestala en pundarkvart som både är filosofisk och helt blåst. Ewan McGregor är som vanligt fantastiskt bra. Det är lite ovant att se honom mager och sliten om man jämför med roller han senare haft. Kevin McKidd är kanske den som gör den bästa insatsen bredvid huvudrollen. Hans Tommy blir en på samma gång positiv och sorgsen figur som försöker fånga dagen men inte sällan blir nedslagen.
Jag tänkte sätta ett lägre betyg på Trainspotting, för jag kände inte att den var så speciell, men när jag gick igenom vad jag ville skriva om den visade det sig snart att jag inte kunde hitta några uppenbara brister – tvärtom, filmen är väldigt stabil. Jag måste ändå säga att den inte är jättespeciell så fyran jag ger den är en blandning mellan att det är en riktigt grym film till utförandet och att det är något som saknas för att jag ska bli otvivelaktigt positiv.