Originaltitel: Coraline
Regissör: Henry Selick
Manus: Henry Selick och Neil Gaiman
Språk: Engelska
Land: USA
Svensk premiär: 15 maj 2009
Längd: 100 minuter
Att göra film av Neil Gaimans fantastiska barnskräckis1 är ingen enkel uppgift. Senast någon försökte sig på att filmatisera en Gaiman-bok blev det pannkaka (Stardust) så det är inte utan viss oro jag slår mig ner framför Coraline. Och det är även nu ett uns av besvikelse som kommer till mig, om än inte i närheten av den som lamslog mig när jag såg Stardust.
Coraline är en flicka vars namn alltid missuppfattas som Caroline. Hon flyttar tillsammans med sina föräldrar till ”The Pink Palace”, en märklig byggnad med massor av fönster, dörrar och blåa saker. Föräldrarna är för upptagna för att bry sig om Coraline och under en av sina upptäcktsfärder upptäcker hon att bakom en liten dörr finns en annan lägenhet där hennes andra mamma och andra pappa bor. De är oroväckande snälla mot henne och hade det inte varit för att de hade knappar som ögon hade hon kanske fått för sig att stanna.
Handlingen och hur den förvaltas är det absolut inget fel på, tvärtom presenteras all den fantasirikedom som boken förtjänar. Neil Gaimans (och även Dave McKeans) arv förvaltas väl. Däremot ställer jag mig skeptisk till formen. Likt Henry Selicks andra storfilm, Nightmare before christmas, är mer eller mindre hela filmen gjord i lera med stop motion-teknik. Det är det i sig inget fel på, många filmer har lyckats med just de medlen. Däremot känner jag att Coraline inte riktigt görs rättvisa av de märkliga lerfigurerna. Jag hade hellre sett en spelfilm, måste jag erkänna. Jag förstår dock tanken bakom formen och kan sympatisera med den, men jag tycker att man förlorar alldeles för mycket av nerven som handlingen borde ha.
Min skepsis och besvikelse till trots, Coraline är riktigt härligt sprudlande fantasifull. Rent estetiskt är den ganska långt ifrån hur jag föreställde mig den, men det gör inget. De har gjort vad de kunnat.
1 Vilket förstås är en ganska dum beteckning. Den är näppeligen för barn och ordet skräckis är mer banalt än vad boken förtjänar. Än så länge har jag inte träffat någon – oavsett ålder – som inte tyckt den var bra och/eller otäck (utom en och hennes smak är sedan tidigare fastställd som ”inget vidare”).