Jag skriver sannolikt väldigt mycket och jag har gjort det under en längre tid. Visst, det mesta av det är blogginlägg, men jag har även försökt mig på att skriva skönlitterära texter utan att nå särskilt långt (än). Jag har internet att tacka för mycket, för även om det inte är direkt för er läsare jag skriver så är ändå publicering och diskussion av det som skrivs en stor bit av varför jag tycker det är väldigt roligt. Utan internet hade jag troligen haft helt andra intressen. Helt andra intressen.
Men nu är internet trots allt ett faktum och jag tänkte löst försöka motivera varför jag skriver och ondgöra mig över att jag ändå inte skriver mer. I skrivande stund har jag publicerat artiklar här i inte mindre än 170 dagar i sträck och därför borde man kunna sluta sig till att det är roligt eller givande för mig. Och det är klart det är, för varje ord jag skriver förbättrar jag mitt språk och min skärpa (vilket man tydligt ser om man går tillbaka till de äldsta inläggen). Oavsett vad jag tänker syssla med i resten av mitt liv är jag tämligen övertygad om att ett bra språksinne är att föredra och att kunna styrka det med ett tusental artiklar är förmodligen rätt bra också.
Jag skriver dock inte primärt för att träna eller för att konstruera en merit, jag gör det för att det är roligt. Nyligen skrev jag en essä som hemtentamen på kursen Essäer och essäism, uppgiften var att fånga någon aspekt av essän i en essä.1 Jag vet inte hur bra jag lyckades egentligen, men jag vet att under tiden jag skrev kände jag hur min skrivlust ökade. Det är troligen en av de roligaste texterna jag skrivit.2 Kombinationen av skönlitterära drag, fakta och skolarbete satte igång något hos mig som jag sällan upplevt (trots att jag skriver så mycket) och jag undrar – såhär i efterhand – varför jag inte skriver mer skönlitteratur eller essäer? Jag skyller ofta på tidsbrist och det är ett väldigt enkelt sätt att komma undan ansvaret att stå till svars inför sig själv. Trots att det är bland det roligaste jag vet kan jag inte ta mig tid att göra det. När jag tänker på det blir jag frustrerad. I en perfekt tid skulle jag ha tid att ta mig tid att skriva utan en tanke på att skylla på att ingen tid finns. Tyvärr fungerar inte verkligheten så och även om min bortförklaring är en lektion i självbedrägeri så handlar det alltid om prioritering.
Jag lovar att, när läget ser lite lugnare ut, sluta ljuga för mig själv och skriva mer skönlitteratur och håller jag inte det löftet får ni straffa mig på lämpligt sätt. Är det okej?
1 Lite beroende på hur det ser ut med juridiken kanske den dyker upp här eller på annat håll. Utan att säga för mycket kanske det är saker på gång.
2 Missförstå mig rätt, jag tycker det är fantastiskt roligt att skriva även recensioner och artiklar till Yasylum. Allt skrivande är roligt, men ibland sticker det ut.