Originaltitel: Personliga pronomen. En melodroman
Författare: Daniel Sjölin
Utgivningsår: 2004
Tryckår: 2005
Originalspråk: Svenska
Sidantal: 145
Förlag: Pan
ISBN: 91-7263-663-7
I Daniel Sjölins andra bok (jag verkar läsa dem i omvänd ordning, hans tredje bok, Världens sista roman, läste jag först) får vi träffa familjen Sunesohn som är så långt ifrån varandra att de knappt pratar med varandra och när man får uppleva berättelsen genom de fyra personernas ögon blir det genom svenskans personliga pronomen: herr Sunesohn är ”vi”, hans fru Agneta är ”hon”, hans dotter Emma är ”du” och Agnetas son Jacob är ”jag”. Det är ingen lycklig familj och det blir inte bättre när de skakas av mord och skadegörelse.
Daniel Sjölin skriver om de olika personerna ur sitt eget perspektiv och ibland går berättelserna parallellt (rent bokstavligt, det är två spalter i boken då och då) och alla har sitt eget språk och sina egna karaktärsdrag. Det hela är fyllt av experimentlusta, men som vanligt när man tar ut svängarna är det möjligt att man svänger för mycket åt ett håll som inte uppskattas. Så är det för mig i Personliga pronomen. Det är både intressanta och hedervärda experiment, men de fungerar inte alls för mig och jag blir snarast irriterad på sättet det hela framställs på. Kanske hade det varit bättre om karaktärerna eller historien hade varit annorlunda, men det är svårt att säga eftersom boken på många sätt är väldigt unik.
Om det är något Daniel Sjölin kan så är det i alla fall skriva. Han skriver den fyrdelade historien som om personerna verkligen var fyra olika och han gestaltar dem på ett trovärdig sätt trots att vissa av dem är lätt extrema. Språket är verkligen väl behandlat även när det inte är korrekt (vilket det då och då, med flit, inte är).
Personliga pronomen är ett experiment som tyvärr inte går hem hos mig. Han gör det bra, men den är långt ifrån vad jag tycker om. Det kanske fungerar för andra, dock, så kommer ni över den kan den vara värd en chans. Läs annars Världens sista roman.