Det sägs att Komondoren ska väcka ”fruktan och beundran” hos de som någon gång möter en, och möjligen är det sant men när man är knappt ett halvår gammal så är det inte så lätt att alltid vara modig – både plastpåsar och stuprör kan skrämma honom. När vi skaffade Ikaros (som ju faktiskt är häflten långhårig schäfer) visste vi förmodligen inte riktigt vad vi gav oss in på, även om vi var väl införstådda med att det var en stor hund vi var på väg att hämta. Och han var stor redan då, knappt tre månader gammal: 52 cm hög och 20 kg tung. Idag, två månader senare väger han förmodligen strax under 40 kg och har växt en dm på höjden. Då är han långt ifrån fullvuxen. En renrasig komondorhanne är förmodligen en väldigt majestätisk och mäter vanligen runt 80 cm i mankhöjd och 60 kg i hullet.
Komondoren är verkligen speciell, en vallhund, som sagt, tränad att vakta sin flock och med vakna ögon sitta på en höjd och spana på eventuella hot. Den har under många generationer tränats till att tänka själv vilket gjort att det är en smart och lättlärd ras som kan vara en tillgång på många sätt, inte bara som sällskap. Ikaros pappa jobbar självständigt som vakthund på ett naturreservat och det märks att Ikaros har huvudet med sig han också. Han blev snabbt rumsren och han vet när han förtjänar belöning och när han är olydig och han fattar snabbt vad vi vill att han ska göra, även om han inte alltid lyder (än så länge). Det känns riktigt roligt att man ändå kan tala om ett utbyte när man pratar om relationer till hundar.
Komondoren nämndes i text första gången 1544 och räknas idag som en av Ungerns nationalskatter, värd att bevara och skydda från märkliga avelsprogram. Dess främsta kännetecken är med största sannolikhet pälsen. Dess tjocka hårtestar tvinnar sig själv och blir vad som populärt kallas dreadlocks – tjocka korvar av hår. Precis som den lilla svarta släktingen puli är det här något som sker av sig själv och gör att de liknar stora mopphuvuden. Ska man ställa ut sin hund bör man se efter pälsen noga, vårda varje lock ömt och se till att de har rätt tjocklek och inte riskerar att brytas. Är man som vi, utan ambitioner att ställa ut hunden, räcker det med att se till så att lockarna inte blir för tjocka. Vi börjar bli alltmer klara över att Ikaros kommer få komondorpäls, för här och var sticker det upp små korvar (risken finns att han bara är ovårdad, men det är i så fall något man märker). Det är förstås lite roligt om det är så, för komondorer är i allmänhet alldeles vita, medan Ikaros är snarast beige-grå-svart – lite av schäferfärgerna, det vill säga – vilket är ganska ovanligt. Vad vi vet är Ikaros dessutom den enda i sitt slag som hittills blivit såld, vilket bara det gör honom unik.
Ikaros är ett projekt och även om det ofta är svårt och jobbigt känner jag att det är värt det. Han är än så länge bara en valp (och han har lite valpfasoner för sig) men vi ser till att möta hans starka psyke med vårt eget förhoppningsvis starkare psyke och lyckas vi kommer vi att ha en utomordentligt trevlig hund att dela många långa år med. Han visar redan nu mycket tillgivenhet och att han känner sig trygg i vår närvaro, blir han bara lite äldre kommer han på allvar kännas som en riktig hund, än så länge är han bara en liten fjant som låter sig skrämmas av plastpåsar och stuprör.