Originaltitel: Rain Man
Regissör: Barry Levinson
Manus: Barry Morrow och Ronald Bass
Språk: Engelska och italienska
Land: USA
Svensk premiär: 17 mars 1989
Längd: 133 minuter
Det är märkligt med ouppfyllda förväntningar. Ibland skapar de besvikelser, ibland överraskningar. Rain Man tillhör ingen av kategorierna för ju mer jag ser av filmen desto mer självklart är det att den borde vara precis som den är och inte något i stil med A beautiful mind, vilket var vad jag trodde. Inga långa sekvenser av expressiv genialitet, bara två bröder som funnit varandra i vad som nästan kan betäcknas som en road movie.
När Charlie Babbitts (Tom Cruise) pappa dör förväntar sig Charlie ett enormt arv, men faderns besvikelser på sonen gör att allt han lämnar till Charlie är rosenbuskarna och bilen som gjorde att de två kom på kant med varandra, resten skänker han till en fond. Charlie blir förstås ganska gramse och bestämmer sig för att ta reda på hur han ska komma åt pengarna ändå. Fonden visar sig vara skriven på Charlies okände bror Raymond (Dustin Hoffman) som institutionaliserats för sin svåra autism. Charlie kidnappar Raymond och eftersom Raymond inte törs flyga tar de bilen tvärs igenom USA. Vad som började som en girig och självupptagen tanke slutar med riktig broderskärlek.
Som sagt, handlingen motsvarade inte alls vad jag trodde, och det är förmodligen tur. Det är ett engagerande drama som egentligen inte handlar om Raymonds autism utan lika mycket om Charlies utveckling, hans resa från girighet och egocentrism till medkänsla och ansvarstagande, och de brödernas väg till att uppskatta varandra. Jag känner mig engegerad i historien, trots att den till och från känns lite lång och långsam (och det är egentligen filmens enda problem). Jag vet inte om något hade kunnat strykas rakt av, men något omskriven hade den utan tvekan aspirerat på en femma.
Både Dustin Hoffman och Tom Cruise är riktigt bra i den här filmen. Dustin Hoffman kanske framförallt, i och med att han tagit på sig en tuff roll, lätt att klanta bort, men gör den förträffligt. Förväntningarna på Tom Cruise är väl visserligen inte jättehöga, men det här är förmodligen hans livs roll (även om han själv verkar tro att det är Mission: Impossible-filmerna som är det). Utan deras insatser hade Rain Man inte räckt särskilt långt.
Rain Man är riktigt bra och bortsett från några småsaker i manuset känner jag att det är en film som alla borde se, utan att för den sakens skull låta sig luras att tro att alla med autism är som Raymond Babbitt. Raymond Babbitt är som Raymond Babbitt.