När jag var liten läste jag mycket seriealbum. Framförallt var det Tintin, Asterix och Kalle och Hobbe som lånades från Krokeks bibliotek och lästes ivrigt av en då ganska liten Martin. Sen slutade jag med det. Av en eller annan anledning kom jag till en punkt då jag inte längre var intresserad av att läsa serier på samma sätt som tidigare. Kanske kände jag att jag växte ifrån dem eller så, mer troligt, var det bara en tillfällighet.
Uppehållet varade i åratal. Sedan flyttade jag till Linköping och blev, genom mina vänner och deras digra seriesamlingar, inspirerad att läsa mer serier. Det var inte längre Tintin och Asterix som gällde utan nu var det andra, mer seriösa saker som gällde (jag gillar fortfarande Tintin och Asterix skarpt, dock). Jag introducerades till Neil Gaimans Sandman-serie (som börjar med Preludes & Nocturnes) och blev galet imponerad. Jag såg inte bara en serie vars främsta mål var att vara rolig, tvärtom – Sandman är i långa stycken en allvarlig och dyster serie. Framförallt såg jag att serier kunde vara litteratur och det var någon gång där som jag slutade sortera skönlitteratur för sig och serier för sig. Jag förstod inte skillnaden.
Nu har jag förstås kommit till insikt om att det finns vissa skillnader, framförallt handlar det ju om att serierna ger ett visuellt intryck få skönlitterära böcker klarar av att ge och att skönlitteraturen i många fall är vida överlägsen seriemediet när det gäller att hålla ihop en helhet. Det är dock inga skillnader som jag alls är intresserad av att göra någon poäng av: fortfarande står Rocky 10 år inlämd mellan Yasunari Kawabata och Etgar Keret och Watchmen tillhör de mest välberättade historierna jag vet.
Inte ens när serier som Grant Morrisons WE3 letar sig in i bokhyllan känner jag mig särskilt osäker på om jag borde fortsätta sortera serier och skönlitteratur tillsammans. Grejen med WE3 är förstås att den till stora delar saknar text, istället är det de tre cyborgdjurens uttryck som kommunicerar både inom verket och med läsaren. Och det är fantastiskt bra.
Ibland har det slagit mig att jag i självbedrägeriets namn kanske sorterar och ser på serier på det här sättet för att jag skäms över att befatta mig med pojkrummens förlorade kvarlevor. Viss sanning ligger det kanske i det, förutom att jag inte skäms. En bakomliggande tanke är att höja seriernas status, visa att serier kan vara seriösa och att de inte behöver vara dumma seriestrippar förpassade till dagstidningarnas tredje sista uppslag. Lika väl som jag kan plocka upp Robert Louis Stevensons Treasure Island (som även den var en pojkdröm innan den blev finlitteratur och klassiker) så kan jag plocka upp Benjamin Stengårds Ur djupen ropar jag till dig. Det är för mig ointressant att det råkar vara bilder i den senare, läsupplevelsen är ändå mycket stark och det är tråkigt om serierna faller i glömska hos allmänheten på grund av fördomar om serier (och kanske inte minst de som läser serier).