Originaltitel: Le scaphandre et le papillon
Regissör: Julian Schnabel
Manus: Ronald Harwood och Jean-Dominique Bauby
Språk: Franska
Land: Frankrike och USA
Svensk premiär: 18 januari 2008
Längd: 112 minuter
Fjärilen i glaskupan är en filmatisering av boken med samma namn som jag lämpligt nog recenserade igår. Rimligtvis är boken och filmen väldigt nära varandra, men många av de minnen, fantasier och småhändelser som fyller boken är borttagna till förmån för den klaustrofobiska känslan av att vara instängd i sin egen kropp. Huvudpersonen skalas bort och neutraliseras något vilket bidrar till att filmen känns lättare att hantera.
Julian Schnabel har lyckats väldigt bra med att fånga känslan av att vara i Jean-Dominique Baubys (Mathieu Amalric) kläder och hela början är sedd ur hans perspektiv, snurrigt, dimmigt och panik när han inte kan svara på läkarnas frågor trots att huvudet aldrig varit klarare. Schnabel lyckas dessutom sätta bilder till de fantasier och de tankar som Bauby uttrycker, utan att för den sakens skull hänge sig åt konstigheter. Allting är snyggt och passande, som när Bauby berättar om sjukhuset i Berck där han befinner sig. Från början var det ett sjukshus för barn med tuberkulos och på sidorna i korridoren ligger förstås barnen med sina sköterskor bredvid. När Bauby berättar om Napoleon III:s fru Eugénie går hon förstås genom rummet. Perfekt och väldigt, väldigt snyggt.
Skådespelarna gör riktigt bra ifrån sig, Mathieu Amalric lyckas med att få mig att sympatisera med Jean-Dominique Bauby, åtminstone till viss del. Istället är det alla andra jag känner med; ex-frun och barnen som på sitt sätt återvunnit något de förlorat, logopeden och Baubys tålmodiga sekreterare som gör sitt yttersta för att ge honom en röst, nya flickvännen och Baubys pappa (Max von Sydow) som inte vill eller inte kan hälsa på på sjukhuset och den vånda det vållar dem. Det är ett nytt sätt att se det hela.
Fjärilen i glaskupan är som film betraktat ett verk av en mästare, där allting sitter där det ska, fungerar som det ska, är som det borde vara. Bara därför är filmen värd att ses, men precis som med boken önskar jag att den handlade om någon annan.
(En rolig parentes är att filmen sannolikt tar längre tid att se än vad boken tar att läsa.)