Terry Pratchett
297 s. Gollancz 2014 (1988)
På svenska Häxkonster, B. Wahlströms (1993)
Jag läste en del böcker av brittiske fantasyförfattaren Terry Pratchett (1948—2015) på högstadiet, men minst en av tre saker var förmodligen sanna då för jag fastnade inte alls så som många andra gjort: 1. Jag läste fel Pratchett-böcker, 2. De kom till mig till en tid då jag inte riktigt var mottaglig för Pratchetts stil, eller 3. Mitt kynne matchar inte Pratchetts. När jag så nyligen var mellan två böcker bad jag om råd om vilken av de böcker som fanns inne på biblioteket som jag borde läsa för att ge Pratchett en chans till och valet föll således på Wyrd Sisters, den andra Discworld-boken i sviten om häxorna. Jag medger direkt att det är orättvist att summera en hel författargärning efter denna enda bok, men nu är det ändå det jag tänker försöka göra.
I Wyrd Sisters har kungen blivit mördad av sin kusin och kungadömet (som i den geografiska entiteten, antar jag) är missnöjt. Det blir upp till häxorna Granny Weatherwax, Nanny Ogg och Magrat Garlick att skydda den rätta arvingen (som råkar vara ett mycket litet barn) till dess att han är gammal nog att ta tillbaka sin rättmätiga plats och sätta sig på tronen. Till hjälp tar de ett kringresande teatersällskap där både pojken och kungakronan lätt kan undgå kusinen och hans hejdukars sökande ögon. Utan överdrift kan man peka på att det är ett drama som hämtat ur en Shakespeare-pjäs …
… för det är typ meningen. Mycket av tematiken och referenshumorn i Wyrd Sisters hänvisar till William Shakespeare både som person och hans pjäser, bland annat genom blinkningar till Hamlet, King Lear, Macbeth och As You Like It. Generellt är jag svag för referenser, men för mig blir kontrasten för stor mellan Pratchetts Discworld och det sättet han genom sin humor förmedlar den på. Det känns lite utstuderat flåshurtigt på det sätt som jag minns från mina tidigare försök att läsa honom, i synnerhet när referenserna helt uppenbart inte ryms inom världens ramar utan mer eller mindre uttalat syftar på en modern verklighet.
Samtidigt känner jag mig milt underhållen, lite som att slökolla på en sitcom på teve. Det är inte dåligt men det är inte heller särskilt engagerande. Det är välgjort och jag förstår varför folk tycker om det, men jag känner ingen längtan att få stanna kvar i Pratchetts universum efter att boken slagits igen. Och med tanke på hur extremt många böcker han har skrivit var detta kanske just det utfallet jag hoppades på med mitt experiment. Jag fick en uppdaterad känsla för hans prosa, jag ser kvaliteterna som andra ser, men kan nog konstatera att jag fortfarande kan peka på anledning 3 ovan, att jag inte riktigt är kompatibel med Pratchetts berättarstil.