Originaltitel: Once
Regissör: John Carney
Manus: John Carney
Språk: Engelska och tjeckiska
Land: Irland
Svensk premiär: 21 mars 2008
Längd: 85 minuter
Denna irländska independentproduktion är en av alla filmer man snubblar över och faller för. Omedelbart.
En gatumusikant och tillika dammsugarreparatör (Glen Hansard) träffar av en händelse en invandrad tjeckiska (Markéta Irglová) och trots ett trevande och ytterst misslyckat försök rinner deras kärleksrelation ut i sanden, han drömmande om sin förlorade kärlek och hon väntande på sin make. Istället gör de gemensam sak och producerar under en vecka en demoskiva (tillsammans med några andra gatumusikanter) vilken ska ge honom hans stora och välförtjänta genombrott.
Ett ord som kommer till mig när jag ser filmen är ”liten”. Filmen är liten – det händer inte så mycket, den görs med små medel utan effektsökeri, det är få personer med och de gör inte så mycket egentligen. Man kan lätt tro att det skulle vara en dålig sak, men det är perfekt avvägt med enormt mycket känslor. Främst är det nog den singer-songwriteraktiga musikens ”fel” (Once beskrivs som en musikal, men det är kanske att ta i) för inte nog med att den passar filmen sjukt bra, den är i sig sjukt bra och jag kan inte sluta lyssna på soundtracket (för er med Spotify finns skivan att lyssna på här). Och det är klart, filmen handlar ju om musik och musiker som säger ”once they get this and that sorted out” och vars talang förspills eftersom de aldrig får this and that sorted out och skyller på annat, kommer med undanflykter. Ger den här filmen någon en knuff i rätt riktning så har den definitivt fyllt ett syfte, kan jag känna.
Glen Hansards och Markéta Irglovás engångsframträdande (de har själva sagt att det nog var enda gången de skådespelade) är kanske inte perfekt, men jag tycker de gör bra ifrån sig och visst, det är inte superslipat, men å andra sidan behöver det inte vara det i det här fallet. Det finns så mycket annat som är viktigare (deras musicerande är hur bra som helst) så så länge de inte förstör är det bara bra, och det gör de verkligen inte. Båda karaktärerna är osäkra, både på sig själva och varandra, och därför ger skådespelarnas eventuella osäkerhet en känsla av autencitet, om det nu är något man lägger vikt vid.
Once är en mycket speciell film som jag inte kan låta bli att älska. Den kanske kan kännas lite långsam, men det har man lätt överseende med när det är så himla bra, så varmt och så känslofyllt. Hur bra som helst.