Originaltitel: Fantomerna
Författare: Klas Östergren
Utgivningsår: 1978
Tryckår: 2007
Originalspråk: Svenska
Sidantal: 402
Förlag: Bonnier Pocket
ISBN: 978-91-0-011787-0
Klas Östergren debuterade redan som tjugoåring och tre år senare släpptes debutromanen Fantomerna (ja, jag ligger redan efter där). Det märks att det är en ung och ivrig författare som på något sätt prövar sina vingar och vill göra så väldigt mycket av något som alla författare kanske borde göra. Skildringen av hur någon (lämpligen författarens alter ego) blir författare.
Fantomerna är just den boken och när jag tänker tillbaka på den har jag svårt att minnas annat än brottstycken ur handlingen. Därför väljer jag att citera Svante Landgrafs förklaring av handlingen från hans recension på Labyrinter:
Boken berättar om en man kallad Claudius, på flykt i Paris, ansatt av något slags krypande svindel med oklart ursprung. Sedan, efter några tomrader och en stjärna, tar en annan berättelse vid, berättad i första i stället för tredje person, om vad som hände ”ett halvår tidigare”, i Köpenhamn men mest i Stockholm. Pokerspel på skumma hotell, festande på skumma svartklubbar, slagsmål på desamma och boxning på TV. Och så något slags sammanbrott till slut. Sedan tillbaka till Claudius och hans tjej i Paris. Kort. Mycket kort. Därefter tillbaka, mycket långt tillbaka, till en svunnen ungdom, i slutet av högstadiet.
Det som berättas är inte särskilt spännande och jag är rädd att det inte beror på att det inte kan vara spännande utan på att den unge Östergren bara visar ett embryo av det som gjort hans författarskap så framgångsrikt. Det är nämligen inget fel på handlingen, men likt dåliga deckare tycker jag för mycket krut läggs på detaljer som jag inte är intresserad av och som jag inte tycker tillför något. Mitt exempel på det är de fyra sidorna pokerspel som beskrivs med sådan detaljrikedom att jag blir sugen på att lägga ifrån mig boken. Det är förmodligen tänkt att vara nervigt, ge en känsla av att man sitter där vid bordet och drar upp vinnarhanden, men jag känner inte alls det. Tvärtom. Och det här är Fantomernas största problem, språket (som stundtals är mycket njutbart och säger att det finns mer att upptäcka hos Östergren) sätter krokben för mig här.
Trots mina problem med boken får den en trea, om än en svag, och trots problemen vill jag läsa mer av Klas Östergren för någonstans under Fantomernas yta ser jag att det inte bara finns ett bättre språk utan många bra historier och intressanta idéer värda att upptäcka. Jag bara hoppas att jag inte har fel.