Helga Henschen
100 s. Tidens förlag 1973 (1973)
Den som har följt mig ett tag har nog inga svårigheter att lista ut ungefär var min politiska hemvist är. Efter några sökande år landade jag i en insikt att jag tycker människor och miljö är viktigare än pengar och profit. En smula falsk dikotomi, eventuellt, men det unnar jag mig. I synnerhet eftersom jag nyligen läst Min gröna dröm är röd av konstnären och författaren Helga Henschen (1917—2002)[1. Den som besökt Tensta tunnelbanestation har sett hennes utsmyckningar där.]. Det är en ”bok från motståndsrörelsen” fylld av illustrationer, serier, citat och dikter från en tydlig vänsterposition.
Bokens första sida har en illustration med två tuppar och en höna som flyger över solen och Henschens seriepersona med ett V-tecken och ordet ”gerilla” över magen. Därtill denna dikt:
misströstarna
med sina tappade sugar
byråkraterna
som klämmer fingrarna i byrålådan
och dom oomkullrunkeliga
huvudskallerunkarnadom säger att det är omöjligt
jag säger: okej
vänner kamrater kom
LÅT OSS GÖRA DET OMÖJLIGA
MÖJLIGT
Och på den vägen fortsätter det. En föreläsare som pratar om IQ och ATP, procent och dollar bjuder på sega gubbar för att göra det hela lite mänskligare, par med kristallkrona och salongsmöblemang ondgör sig över skatten, tjafs om arbetsmiljö, demonstranter och att behöva bry sig om andra. Mot dem står de röstsvaga, de små, de som håller om och av varandra. Även om det tycktes vara en stor fråga att få folk att rösta då, så är det högervindarna som Henschen redan då med sin konst försökte stoppa.
Trots att över 50 år passerat sen bokens tillkomst är det snudd på skrämmande hur mycket av innehållet som jag känner igen och känner innerligt med utifrån var jag och vi befinner oss i dag. ”Folk har det alldeles för bra nuförtiden, det är sossarnas fel” säger någon och för tankarna till dagens satiriker som Max Gustafsson, som ibland kanske gör det lite för enkelt för sig, men som ofta sätter fingret på något viktigt.
Å ena sidan är det lite sorgligt att det samma frågor vi hanterar nu som då, även om de i någon mån ändrat form. Samtidigt är det fint att kampen pågått länge och kommer pågå efter oss, att det inte är så ensamt som det ibland känns och att någon, om så bara ibland, kan säga: ”kamrater — låt det inte stanna vid tomma pratbubblor!”