Originaltitel: Serenity
Regissör: Joss Whedon
Manus: Joss Whedon
Språk: Engelska och mandarin
Land: USA
Svensk premiär: 25 november 2005
Längd: 119 minuter
Joss Whedon, mest känd för att ha skapat TV-serien Buffy: The Vampire Slayer med dess syskonserie Angel, försökte sig vid ett tillfälle att slå sig in på science fiction-scenen med en serie vid namn Firefly. Den gjordes dock bara i 14 avsnitt och föll sedan, trots hyllningar, i glömska. Fast inte riktigt, inte helt. Nej, serien fick en långfilm vid namn Serenity.
Kapten Malcolm ”Mal” Reynlds (Nathan Fillion) styr sitt rymdskepp Serenity genom världsrymden på sina egna äventyr. Härdad efter ett krig han förlorat gör han sitt bästa för att inte bry sig om något annat än sig själv och sitt skepp och möjligen dess besättning. Dock har han på skeppet ett syskonpar – brodern (Sean Maher) är doktor, systern kan telepati (Summer Glau) – på rymmen och de gör vad de kan för att inte dra uppmärksamhet till sig, trots att de har en lönnmördare efter sig. Samtidigt blir Alliansen allt mer orolig för de hemligheter som systern ruvar på.
”Mal” känns till en början som en ganska klyschig hjältetyp i stil med Han Solo från Star Wars: hård, egensinnig och bäst när det gäller. Lyckligtvis fungerar det väldigt bra och han smälter in i filmen och stilen när man väl sett en bit (jag har inte sett serien). Detsamma gäller egentligen hela filmen, samtliga karaktärer och dess skådespelare. Det är rymdklyschor och i stort sett bara grejer jag sett tidigare, men av någon anledning känns det originellt. Kanske är det för att historien som berättas känns intressant och engagerande. Det jag tycker är häftigast är hur allting knyts ihop, fungerar och berättas. Det känns verkligen som en helhet, en lök där lager efter lager skalas bort så att tittaren kommer närmare filmens universum och intrigens kärna i ungefär samma takt som karaktärerna gör det. Och de hemligheter som bjuds på är både häftiga och inspirerande.
Det som jag tycker känns fräschast är estetiken. Borta är den kirurgiskt rena Star Trek-plasten och in med en skitigare och råare yta. Det är smutsigt och det är dammigt och vid ett tillfälle knyter de lik utanpå rymdskeppet och smörjer in det med blod för att smälta in lite bättre bland ”Reavers”, som de tokiga barbarerna kallas. Underbart snyggt.
Jag hade inte enorma förväntningar på Serenity, men i efterhand är det berättandet och berättelsen jag tycker är bäst med filmen och det som gör den till ett givet val om man är det minsta tilltalad av science fiction-genren.