Originaltitel: Muminpappans memoarer
Författare: Tove Jansson
Utgivningsår: 1950 (Muminpappans bravader)
Tryckår: 1992
Originalspråk: Svenska
Sidantal: 166
Förlag: Norstedts
ISBN: 91-1-927511-0
Många muminböcker blir det, men jag kan inte få nog av Tove Janssons magiska, fantastiska sagovärld och jag läser fortfarande dessa barnböcker (nåja…) med stor behållning, kanske till och med med mer behållning än vad jag skulle gjort om jag läst dem som barn. Det finns detaljer att upptäcka och ett språk att utforska som ett barn sannolikt inte ser, eller troligare: bryr sig om.
I Muminpappans memoarer är det förstås Muminpappan som ska skriva ner hur det kom sig att han blev Muminpappan och vilka strapatser han råkade ut för på vägen, vilka han träffade och vilka han undvek. Sanningen är förstås inte så noga med, för överdrifterna ”gör ju bara det hela mer övertygande…” som det står på baksidan av boken. Historien täcker allt från det att han hittades på trappan till barnhemmet och togs om hand av hemulen som inte behandlade honom särskilt väl, genom stormiga färder med Haffsårkestern, möten med Självhärskaren tills det att han träffade Muminmamman. Det är visserligen rätt charmiga anektdoter, men tyvärr känns första halvan av boken rätt trist och hade den fortsatt i samma stil genom hela boken hade betyget blivit betydligt sämre. I andra halvan blir allt mer spännande och mer intressant och jag känner att jag återigen blir engagerad i berättelsen.
Som vanligt är dock språket och glädjen den stora behållningen med Tove Janssons böcker. Och som vanligt tänkte jag illustrera det hela med ett exempel snarare än att försöka förklara varför. Här är en dialog där Mymlans dotter berättar om sin morbror och precis som Muminpappan är det möjligt att hon skarvar lite för att verka mer övertygande.
Ni skulle bli förvånade över min morbror, fortsatte hon glatt. Han studerar alla bokstäver och alla ord framifrån och bakifrån och går runt dem tills han är alldeles säker på var han har dem. Om de är mycket långa och krångliga kan det ta timmar för honom!
Till exempel gargolozymdontolog, föreslog Joxaren.
Eller antifilifrenskonsumtion, sade jag.
Å, utropade Mymlans dotter. Är de så långa måste han slå läger bredvid dem! Om natten sveper han in sig i sitt långa röda skägg. Halva skägget är täcke och andra halvan madrass. På dagen bör det två små vita möss i det och de behöver inte betala hyra alls för de är så söta!
Ursäkta, men jag tror att nu narras hon igen, sade Rådd-djuret.
Jag älskar Rådd-djurets försynta inflikning som om det vore någon tvekan om saken. Tove Jansson använder orden mycket bra, allting passar perfekt ihop.
Trots att första halvan av boken inte är bra så får den ändå en fyra i betyg. Andra halvan är mycket, mycket läsvärd och språket är förunderligt genom hela boken även om det inte blir magiskt förrän saker och ting börjar röra på sig på allvar. Ännu en Tove Jansson-bok man måste läsa, med andra ord.