Originaltitel: El último lector
Författare: David Toscana
Översättare: Hanna Axén
Utgivningsår: 2005
Tryckår: 2009
Originalspråk: Spanska
Sidantal: 238
Förlag: Atlas och Boca förlag
ISBN: 978-91-7389355-8
Likt Ignacio Padilla tillhör David Toscana en ny generation spanskspråkiga författare, även om man i Toscanas författarskap anar banden till Gabriel García Márquez och Jorge Luis Borges i betydligt större utsträckning. Och det är förstås en fantastiskt bra sak, för få når upp till de båda giganternas klass även om David Toscana med Den sista läsaren gör ett ärligt och mycket lyckat försök.
Den sista läsaren är dels en kommentar kring världens hemskheter – barnarov, fattigdom, statligt förtryck – i det att den utspelar sig i en by i Mexikos öken där en flicka nyss blivit funnen och i rädsla för att oskyldigt sys in och därmed utsättas grov tortyr gräver upphittaren Remigio ner flickan under hans avokadoträd. Det är en inte allt för vacker men ändå välkomponerad intrig som hålls ihop av romanens andra beståndsdel: en kommentar om litteraturen. För lösningen av mysteriet med flickan verkar finnas i de böcker Remigios pappa Lucio har i sitt bibliotek. Lucio finner snabbt böcker om hur det borde ligga till i verkligheten, samtidigt som han ytterst kritiskt raljerar kring dåliga författare och dess oförmåga att tala klarspråk eller relatera till saker som en man i mexikanska öknen omöjligt kan relatera till. Vid ett tillfälle kommenterar Lucio även bibeln:
Det är inte första gången Lucio håller Bibeln i sin hand, han har läst den förut och tycker att den är förträfflig som bok betraktat, med den invändningen att man borde ha redigerat den noggrannare och att det är synd att det så tydligt framgår att författaren har tagit betalt per ord.
Jag vet inte om man till fullo kan kalla Den sista läsaren metafiktiv (även om jag inte skulle ha några problem att motivera den benämningen), men oavsett vilket så är den väldigt intressant i sin uppbyggnad. Fokuset i texten pendlar mellan ramberättelsen med Lucio och Remigio, och de böcker som Lucio läser och det är ibland knepigt att avgöra när det skiftar mellan de olika perspektiven. Trots att det är svårt gillar jag det skarpt och tycker verkligen att det bidrar till känslan av att ramberättelsens svar står att finna i böckerna. Mycket skickligt.
Rent språkligt är David Toscana inte i klass med tidigare nämnda giganter, men han är definitivt på väg och språket i Den sista läsaren är mycket bra. Jag tänkte illustrera det med det exempel från bokens första sida, och det enda man behöver veta är att det är torrt och inte regnat i deras by på ett år:
Flera av kvinnorna fällde upp sina paraplyer som för att demonstrera sin orubbliga tro, en tro som emellertid inte lyckades förflytta berg, åtminstone inte bergskedjan Fraile två mil längre bort, för snart såg de alla till sin besvikelse hur molnen åkte rakt in bland bergstopparna och bergssidorna och tömde hela lasten där. Det var varken första eller sista gången som bergskedjan Fraile snuvade byborna i Icamole på deras förhoppningar, och det är också därför som grannbyn Villa de García är grön medan bevattningskanalerna i Icamole har förvandlats till rena avenyer där pungråttorna far fram.
Jag gillar verkligen hans långa intensiva meningar som å ena sidan rymmer väldigt mycket information och å andra sidan får mig att vilja veta mer. Det är förstås så man som författare vill skriva, och Den sista läsaren tillhör definitivt skaran böcker jag hade kunnat tänka mig att skriva. Det är en riktigt bra och mycket läsvärd bok som jag hoppas för den uppmärksamhet den förtjänar.