Originaltitlar: Maninbo, Naeilu Norae, Adjik Gajianun Kil, Tokdo och Anu Kinyumbi
Författare: Ko Un
Översättare: Inja Han och Carola Hermelin
Utgivningsår: 2005
Tryckår: 2008
Originalspråk: Koreanska
Sidantal: 162
Förlag: Atlantis
ISBN: 978-91-7353-319-5
Poeten Ko Un nämns ofta i nobelprisspekulationerna men den koreanske före detta buddhistmunken har ännu inte tilldelats detta åtråvärda pris. Jag är inte rätt person att avgöra om han är värd det, men efter att ha läst Tiotusen fotspår och andra dikter vet jag att han alltid kommer återkomma när jag både spekulerar och hoppas. Ko Uns litteraturgärning är nämligen väldigt speciell och hans poesi liknar ingen annan jag läst.
Sa-haeng Vid stranden av floden Mijei
stod en ensam fiskare,
den långbente Sa-haeng
och halade in sin rev.
Långs med den andra stranden kom sonen Ch’il-song springande
”Far, far! Mor är död, hon dog med vidöppna ögon!”
Han var för långt borta, hans rop nådde inte fram.Stilla vågor mellan de två, för evigt åtskilda.
Ovanstående dikt är ett exempel ur Tiotusen fotspår-serien som i sin helhet är det mest omfattande Ko Un skrivit. I den skriver han dikter om alla personer han mött och det visar framförallt Ko Uns sinne för att fånga personer med ord och hans inställning att alla personer är värda en dikt. Det som gör dikterna så speciella är att trots att de snarast blir små berättelser, som ibland kan te sig aningen banala, så har de ändå ett poetiskt djup som åtminstone får mig att fundera vidare kring vad det är jag läst och berättelserna lämnar otroligt mycket öppet. Ta bara dikten här ovan: varför var fiskaren ensam? Vad dog modern av? Hur kommer det sig att hon dog med vidöppna ögon? Varför är de för evigt åtskilda? Frågorna hopar sig och det gör läsningen mycket spännande.
Trots att Ko Uns bakgrund bäddar för en ganska stark politisk agenda så syns det inte så påtagligt. Han nämner Koreakriget och Japans ockupation här och var, men mycket mer än en bakgrund till varför hans personer agerar som de gör blir aldrig politiken. Det behövs inte. Istället värnar han om människovärde och medmänsklighet vilket är betydligt mer behjärtansvärt än starkt politiskt raseri som annars lätt hade kunnat ta plats i hans poetiska medvetande.
Ko Uns diktsamling är väldigt trevlig och som poesi betraktat tror jag att den har väldigt mycket att erbjuda även till någon som i vanliga fall inte läser poesi. Det är en jordnära och medmänsklig diktning som lämnar fler frågor än svar. Jag gillar det och Ko Un kommer säkert fortsätta att ströva i mitt medvetande långt efter att jag ställt tillbaka boken i bokhyllan.