Originaltitel: Inglorious Basterds
Regissör: Quentin Tarantino
Manus: Quentin Tarantino
Språk: Engelska, tyska, franska och italienska
Land: USA och Tyskland
Svensk premiär: 21 augusti 2009
Längd: 153 minuter
Jag hade innan jag såg Inglorious Basterds bara sett en film av Quentin Tarantino – den ständigt hyllade Pulp Fiction – och släktskapet är tydligt även det är mer bra än dåliga saker som smittats vidare till Inglorious Basterds. Men jag kan lika gärna säga det med en gång, jag har hittills inte sett något som gör att jag kan hålla med om den storhet Quentin Tarantino sägs besitta. Han är bra på vissa saker, dålig på andra och har sjukt kass smak vad det gäller att ha med i en film.
Det var en gång under Tysklands ockupation av Frankrike… Så börjar filmen. Samtidigt som överste Hans Landa (Christoph Waltz) åker runt i Frankrike och jagar judar, åker löjtnant Aldo Raine (Brad Pitt) runt med sitt judiska manskap och skalperar nazister. Och i båda fallen föregår deras rykte dem. Dessutom ska storfilmen ”Nation’s Pride” – om krigshjälten Fredrick Zoller (Daniel Brühl) som dödade över 300 fiender från sitt pricksskyttetorn – snart ha premiär och av en slump råkar premiären hållas på Shoshanna Dreyfus (Mélanie Laurent) biograf, kruxet är att Shoshanna är en av få judar som rymt från överste Landa och nu planerar hämnas.
Jag tycker handlingen är rätt intressant, eller åtminstone ena halvan av handlingen – Shoshanna och hennes biograf. Brad Pitts elitförband står för de våldsamma, ack så Tarantinska, övervåldsscenerna som jag har så fantastiskt svårt för. Jag tycker inte det passar in i det som Tarantino gör bra. Givetvis hade filmen blivit helt annan om den biten av filmen strukits, men för min del tror jag att den hade blivit mycket, mycket bättre. Nu ska jag inte sticka under stol med att jag tycker att elitförbandshalvan av handlingen även den är okej, kanske inte överjordiskt intressant, men den känns inte malplacerad och inte fel på något annat sätt heller, för den delen.
Det Quentin Tarantino gör bäst, givetvis i samarbete med skådespelarna, är karaktärer. Alla hans karaktärer är intressanta, alla hans karaktärer är genomtänkta och alla är mycket väl framställda. Framförallt är det nog Christoph Waltz som imponerar som den sadistiske överste Landa med sitt gudskomplex. Han är sjukt läskig, men samtidigt förstår man hur han blivit som han blivit och hamnat där han är. Väldigt imponerande av både Waltz och Tarantino.
Jag kan förmodligen inte höja skådespeleriet nog, alla är verkligen enormt duktiga, men likväl blev jag inte superimponerad av Inglorious Basterds. Den var godkänd, men inte mycket mer. Jag blev inte särskilt imponerad och vid flertalet tillfällen satt jag och funderade på om jag kunde göra något annat under tiden jag tittade på filmen. Det är inte ett särskilt gott betyg, om jag ska vara helt ärlig.