Originaltitel: The Waste Land, Prufrock and other poems
Författare: T.S. Eliot
Utgivningsår: 1917-1922
Tryckår: 1998
Originalspråk: Engelska och franska
Sidantal: 47
Förlag: Dover Publications
ISBN: 0-486-40061-1
Det är föga meningsfullt för mig att sätta ett betyg på T.S. Eliots diktsamling, som ni kommer förstå av den här recensionen. Överlag kan man säga att min läsning av den här, i allmänhet mycket erkända, lyriken var det stort nederlag för mig och mitt självförtroende. Det är väldigt sällan jag känner så, när jag inte förstår kan jag antingen försöka ta reda på vad det är jag inte förstår eller bara lägga det och sidan och strunta i det. Men T.S. Eliot bjuder på lyrik som fullkomligt dryper av undertext och intertextualitet, vilket i allra högsta grad påverkar hur man ska läsa dikterna och hur man kommer förstå dem.
I mitt fall är svaret mycket nära ”inte alls”. Jag känner, när jag läser, att det finns hur mycket referenser och lån som helst från annat, och jag vet att hela min uppfattning av The Waste Land, Prufrock and other poems bygger på att jag förstår och att jag känner att jag förstår. Men jag gör inte det. Allt jag känner är att det finns oändligt mycket mer att hämta i diktsamlingen, men att jag inte kan nå det för att jag är för obildad. I andra fall handlar det ofta om att jag inte är på samma våglängd som diktaren eller att det inte är meningen att man ska bjudas in i texten, men här är det enbart mig själv och mina saknade kunskaper (om litteratur, dessutom!) som är problemet. Det är ingen angenäm känsla.
Vi hade ett seminarium om The Love Song of J. Alfred Prufrock (en av dikterna i samlingen) för en tid sedan. Då fick jag och mina kurskamrater en lätt genomgång av dikten och vad de olika stroferna kan syfta på, och även om jag inte höll med om några av de mer övergripande sakerna (framförallt slutsatserna som drogs om titeln) så fick jag ju ett smakprov av T.S. Eliots magi och jag fick känna mig duktig när jag kände igen bibelreferenser och saker lånade från William Shakespeare, men mellan sakerna jag kände igen fanns det hundra saker jag hade missat. Redan där kände jag att jag skulle få problem, men likväl gav jag mig på resten av dikterna.
Men allt var inte pina, för T.S. Eliot är inte enbart ett för mig ogenomträngligt intertextuellt nystan lyckligtvis. Språket är intressant, och jag kan åtminstone uppskatta den sköna blandningen av högt och lågt som Eliot leker med. Första versen ur Conversation Galante får illustrera det, även om min favoritdikt i samling nog var The Hippopotamus
I observe: ”Our sentimental friend the moon!
Or Possibly (fantastic, I confess)
It may be Prester John’s balloon
Or an old battered lantern hung aloft
To light poor travellers to their distress.”
She then: ”How you digress!”
Mycket sött.
Men trots de ljusglimtar som ändå finns har läsningen av The Waste Land, Prufrock and other poems inte bara fått mig att tvivla på mig själv och min egen förmåga vad det gäller läsning, samlingen har dessutom fått mig tvivlande på allt annat jag trodde mig ha koll på. En existensiell kris skapad av T.S. Eliot. Kanske. Jag kommer komma ur det, men det var inte tack vare Eliots modernistiska lyrik.