Originaltitel: Singoalla
Författare: Viktor Rydberg
Utgivningsår: 1894 (1857)
Tryckår: 1987
Originalspråk: Svenska
Sidantal: 156
Förlag: Bonnier Pocket
ISBN: 91-0-047250-6
Vad passar bättre än att, såhär två dagar för jul, recensera Singoalla av Viktor Rydberg (som i stugorna förmodligen är mer känd som författaren bakom Tomten var klassiska inledning ”midvinternattens köld är hård” få tar miste på)? Givet mitt omdöme, ganska mycket skulle jag tro, för här visar jag prov på en synnerligen opassande förmåga att fullständigt strunta i det faktum att texten i sitt ursprung är närmare 150 år gammal. Många av sakerna jag stör mig på (och det rejält) bygger på faktorer som kanske främst har med tidsgapet att göra. Texten har helt enkelt inte åldrats särskilt värdigt.
Det är mitten av 1300-talet och Erland, son till en riddare, blir djupt förälskad i zigenardottern Singoalla. De resande har bara stannat kort och därför blir Erlands och Singoallas möte flyktigt, men det glöms inte bort. När de resande återvänder, ett år senare, ser de unga älskande sin chans att återigen få träffas och de gör det varje kväll de kan, de bestämmer sig till och med för att gifta sig, lova varandra sin kärlek. Det uppskattas dock inte av Singoallas släkt som ser till att förgifta Erland och stjäla värdesakerna från klostret. Riddarens folk lyckas dock ta tillbaka Erland och denne försvinner in i sin egen värld av bitterhet och ilska vilket inte ändas ens då Sorgbarn, Erlands och Singoallas barn som Erland inte känner till, kommer till slottet för att tjäna sin far.
Jag vet inte riktigt var det är lämpligt att börja. Kanske med det enda som är bra, längden. Att den enbart är 156 sidor är förmodligen dess enda förtjänst.
Språket är ålderdomligt på ett sätt som stör min läsning. Jag har ingenting emot gamla texter, svensk barocklyrik läser jag utan problem och där är språket betydligt äldre än i Singoalla. Problemet är nog att det inte känns äkta och distansen mellan mig och texten blir för stort. Jag har inga problem att förstå vad som står, men likväl finns här en barriär jag inte kan passera. Dessutom är det beskrivande, på ett dåligt sätt, och gör att mitt deltagande i texten blir ännu mindre.
Vidare är intrigen fantastiskt ointressant. Jag finner ingen sympati för någon av karaktärerna och liksom språket är handlingen både en och två hållplatser bort från mig. Jag förstår helt enkelt inte poängen med berättelsen och om den inte har någon poäng förstår jag inte varför den fått leva kvar och klassas som en svensk klassiker. Jag tycker den är jättedålig på alla sätt och vis, ett fånigt omdöme från någon som bör kunna formulera sina tankar bättre, men jag varken vill eller klarar det. Hade det inte varit för Man har skjutit ett lejon hade Singoalla varit det sämsta jag läst hittills.